Vägen till chaufförsyrket – Del 3
Blogg. Åsa är en snart 50-årig journalist som börjat ratta tunga fordon. Hon går en yrkesutbildning för att bli lastbilschaufför. Det här är del 3 av hennes berättelse om hur hennes resa går
Snökaos, och halka
”Akta konerna, nej, nu dör någon därframme, kaputt, krasch-boom-bang” Mikael, tittar på mig och gapskrattar och lastbilen står på snedden och rakt över varenda kona vi skulle ha missat. ”Ooops…” Det sprakar till i walkie talkin.”Jaha, då ökar vi farten med 3 km och gör mindre utfall på ratten än innan”. ”Snälla kör på de små konerna”, ber Mikael och hans ögon lyser, men vi vågar inte. På schemat idag, halkkörning på Stora Holm i Göteborg.
Morgonen
Alarmet plingar klockan 05.30, yrvaket sätter jag mig upp i sängen, sträcker på mig och drar bort gardinen för fönstret och gäspningen blir till ett stort gap. Men va f-n, SNÖ, massa snö. Igår var det +9 och strålande sol och idag, -13 och snöoväder. Vädergudarna skrattar nog gott åt oss idag. Nåväl.
Att ta sig in till skolan där vi ska mötas klockan 7 var minst sagt ett äventyr. Med tungan rätt i mun så kommer jag ändå fram. Sätter foten utanför bilen och håller på att drutta på ändan direkt, strålande, is under fötterna. Med stapplande steg tar jag mig in, och en efter en kommer kurskamraterna in för att samåka ner till Göteborg. Dagens stora happening, halkkörning med lastbil. Känns som vi inte ens behöver åka, är väl bara att sladda runt lite på parkeringen tänker jag i mitt stilla sinne och tittar ut på det vintriga landskapet.
Två lärare, två lastbilar senare, så är vi ändå på väg till Göteborg. Vägen kantas av diverse tunga fordon som ligger både här och där och det verkar vara bråda dagar för assistanskåren med flera.
Felicia kör vår lastbil, och sikten är kanske inte den bästa, vindrutetorkare som är isiga och spolarvätska, så blir det som en dimma på vindrutan, strålande… Men cool som hon är så rattar hon vidare, lugnt och stilla. 80-tals musiken ljuder i lastbilen, och vi sjunger med, i magen så växer sig fjärilarna större och större. Nervositeten är ett faktum, de andra är eld och lågor över att sladda runt med lastbilarna, jag ser bara hur den stora tunga lastbilen kommer välta och alla kommer att dö, tanken är worst-case-scenario, fungerar inte alla hjärnor så, tydligen inte.
Vi kommer fram och parkerar, går in och det startas med teori. Sen berättas det hit och dit om olika ting, och vi får varsin walkie-talkie till våra respektive lastbilar och det är dags för dagens första övning. Bromsa för fullt på torrt väglag i 70 km/h. Det går fort, för fort, alltså seriöst, nu dör jag, hinner jag tänka när Felicia drar iväg. Det tjuter till, lastbilen hackar sig fram och vi står still, känns som jag hänger i bältet och funderar på om jag kommer få några blåmärken efter dessa strapatser. Runt, runt på banan åker vi, varv efter varv, Liseberg släng dig i väggen, halkbana is tha shit, och olika moment testas. Torrt väglag, och sedan superhalkigt. Mycket aha-upplevelser och känslan när jag bara gasar 3 km/h mer så stannar lastbilen en hel lastbils-längd längre fram. Ruggigt men ändå lärorikt och bra. Efter ett tag är det ändå ganska så roligt. Och grädden på moset, det är helt klart annorlunda att köra bara vi elever utan lärare i bilen, lättsamt och ingen som bedömer dig.
Dagen rullar på och snart sitter vi på väg hem igen, allt har gått bra och det är dags att börja ladda för nästa milstolpe.
Sociala medier och ”white- trash”
Mobil kan man ha till mycket, älskar att jag kan ta kort och dessutom bra kort och bra videos. För det blir det under dagen, många videosnuttar och flera kort. Generationen jag tillhör så hamnar det på sociala medier. För jag är, ändå stolt över mig själv, ratta runt en stor tung lastbil är inte så bara, och på en halkbana dessutom.
Men nu sker något som gör mig lite förvånad, och oerhört ledsen, men efter lite klurande inte så märkvärdigt ändå. Efter att jag lagt ut lite bilder och videoklipp, så får jag en del respons, vissa positiva men också inte så positivt, utan mer förvånande och nedvärderande och framförallt fördömande.
”Men Åsa, det är bara ”white-trash” som kör lastbil” ”Det är bara de som inte kommer in på högskolan som jobbar som lastbilschaufför” och så vidare. Ja, ni fattar grejen? Okej, inte för att skryta men jag har många utbildningar i bagaget från högskolan, och arbetat med diverse yrken, men att kategorisera lastbilskörning som lätt och för mindre vetande personer, det gör mig riktigt förbannad och självklart ledsen. Klarar man inte av att plugga och förstå lastbilen och dess säkerhet, både teoretiskt och praktiskt, ja, då klarar du dig inte, så ja, det krävs en hel del hjärnceller till detta.
Jag satt där ganska så stum, och tankarna for åt alla håll och kanter. Jösses, har jag så snobbiga och fördomsfulla vänner? Nu gäller detta självklart inte alla, vissa kommentarer var väldigt positiva också men som vanligt så hakar jag upp mig på det negativa och vill gärna fundera ett varv på detta.
Diskussionen i huvudet
Okej, nä det är klart det kanske inte är akademiker-gruppen som är mina klasskamrater, men det är extremt händiga, logiska och kunniga människor med hjärtan av guld. Om jag nu lite ska beröra klassfrågan, utan att för den skull trampa någon på tårna (ber om ursäkt om det känns så). Så är det kanske inte övre medelklassen som är lastbilschaufförer, utan arbetarklassen.
Och hur svensk är inte jag, som nu måste kategorisera oss alla, men håll ut jag har en tanke. Som sagt, jag har en fot i olika världar, övre medelklassen, medelklassen och arbetarklassen. Vi alla är människor MEN visst finns det skillnader. Att vara sig själv och den man är i övre medelklassen är inte helt okej enligt min egna analys, där är det ett på-lagt ansikte och ren och skär politik och ful-spel, mycket skitsnack och rent av sagt mobbing. Arbetarklassen är enligt mig enklare och rakare rör. Det som sägs, är det som menas och man står för det man tycker, och man vågar också dryfta de sakerna, inget är hysch hysch. Självklart finns det trähattar i alla grupper, men att fördöma att det är mindre vetande människor som blir lastbilschaufförer håller jag verkligen inte med om.
Men det kanske är typiskt svenskar att kategorisera och klassindela oss efter titel. Gissningsvis så är det vissa människor som anser att ha en titel som läkare är mycket bättre än en titel som lastbilschaufför. Men bägge behövs ju, och bägge är individer och bör bedömas utifrån deras personlighet och inte efter deras titel? Det är i min värld helt befängt. Är vi människor så fyrkantiga att det är vår titel, eller vårt jobb som definierar vem vi egentligen är? Enligt mig så stämmer nog detta in på många, men inte på mig. Jag är jag, med en massa yrken, utbildningar och händelser, men låter jag det, definiera mig, min personlighet, jag vill gärna svara nej, men är jag verkligen helt sann mot mig själv då?
Klurig fråga, eller hur? Vad anser du? Har jag en poäng eller är jag helt ute och seglar?
