Första svenska bussen blev ett bullrande fiasko
Årsdagar. Nu är det 125 år sen Sverige fick den allra första motordrivna bussen. Det blev ett superfiasko som hördes flera kvarter. Daimlers nya heta modell fick öknamnet ”bullerbussen”.
Foto: Henry Thorburn
Under flera månader hade svenska tidningar uppmärksammat att Stockholm snart skulle få sin första motordrivna buss, eller ”omnibus” som det kallades på den här tiden. Det hade länge funnits stora passagerarvagnar som drogs av hästar men nu var det dags för en första ”bensinhäst”.
I början av juli 1899 hade en Daimler lånats in från Tyskland. Efter en provkörning med Stockholms polischef ombord så fick Maskinaffären Stieltjes tillstånd för provkörningar. Första linjen gick från Rödbotorget (nära riksdagshuset) och sedan via Drottninggatan till Observatoriegatan.
Den som råkade befinna sig i centrala Stockholm den 12 juli 1899 kunde inte heller missa premiären. Kombinationen järnskodda hjul och gatorna belagda med ojämna kullerstenar skapade ett rejält oväsen.
Så här beskriver Norrköpings Tidningar det hela:
”Allas blickar ändes åt samma håll. Från detta håll hördes ett skramlande dån och man varseblef ett jätteåkdon, närmast påminnande om en ofantligt aflång järnlåda, som med ett hiskligt skramlande ilade i väg med stark fart. Larmet var bedöfvande. Man hörde ett skallrande af jernstycken, som om hela kolossen varit dåligt sammanfogad och när som helst kunnat skaka sönder, ett rått, otäckt, infernaliskt ljud.”
I folkmun fick Daimlern snabbt öknamnet ”bullerbussen”.
Förutom oljudet så hade man problem med skakningar. Passagerarna studsade omkring inne i bussen och i husen man passerade fick man problem med gungande kristallkronor och sprickor i väggarna.
Redan efter sex dagar lade man ner linjen och skickade tillbaka bussen till fabriken i Cannstatt. Senare under året skedde ett nytt test på linjen Tegnérgatan–Roslagstul men det dröjde tills första världskriget innan bussar blev vanliga i huvudstaden.
