Dag 3, den 6 december 2018

Katowice. Världens klimatexperter och makthavare samlas i Katowice i polska kolbältet. Uppgiften är att hejda utsläppen som ligger bakom de globala temperaturhöjningarna. Transports observatör Ulf Jarnefjord funderar på klimatpsykologi och gröna skyddsombud på sin väg till toppmötet.

Jag har precis avverkat sista etappen på min resa till FN:s klimatmöte COP24 och stigit av på centralstationen i Katowice, som ligger mitt i Silesia, Polens största kolregion. Totalt finns i dag ett trettiotal kolgruvor i Polen som sysselsätter cirka 85 000 gruvarbetare. Så det är förståeligt att det polska gruvfacket är oroligt för framtiden.

Sista etappen startade i hamnstaden Swinoujscie dit jag anlände med färjan från Trelleborg. Efter en bit kvällsmat, på en enkel men trevlig polsk restaurang, steg jag på nattåget till Katowice. Tåget är utrustat med sovvagn. Det gör att resan blir både enkel och bekväm, samtidigt sparar jag in en övernattning på hotell.

Tyvärr har tågbolagen runt om i Europa avvecklat många av sina sovvagnslinjer de senaste åren, inte minst har alla linjer som tidigare utgick från Köpenhamn försvunnit. Men en ljusning skymtar i horisonten. Österrikiska ÖBB storsatsar på sovvagnståg och med sina Nightjet har de startat linjer till flera populära orter i Europa. Flera av nattågen är hyfsat enkla att nå för oss i norra Europa, då de utgår från Hamburg. Standarden har också ökat avsevärt och man kan välja dubbelkupé med egen dusch och toalett ombord. Glädjande är också att SJ nyligen har beslutat att utöka sovvagnstågen, bland annat med dagliga direkttåg till norra Sverige.

I de tidigare reseberättelserna har jag beskrivit de enorma utmaningar mänskligheten står inför, och hur lite tid vi har på oss för att omvandla samhället i en hållbar riktning, inom planetens gränser. Det gäller inte bara klimatet, utan vi har flera stora akuta miljöproblem att hantera. Den biologiska mångfalden är hotad och vi befinner oss enligt forskarna i den sjätte massutrotningen i jordens historia. Även kväve- och fosforcykeln är ur balans, något vi tydligt upplever inte minst i Östersjön. Andra planetära gränser som snart kan bli hotade är tillgången till färskvatten och utsläpp av partiklar.

Det är lätt att få klimatångest och, i stället för att göra något positivt, stoppa ner huvudet i sanden och tänka att det där berör inte mig. Det vi inte ser och upplever själva, samt befinner oss långt ifrån, är svårt att förhålla sig till. Ett fenomen som är välkänt inom klimatpsykologin. Felet många av oss ”klimatkämpar” gör när vi ska övertyga andra om den nödvändiga omställningen är att bara ösa på med mer fakta om hur eländigt det är, något som tyvärr sällan hjälper. Snarare tvärtom.

Vi borde i stället försöka berätta hur en annan värld kan se ut, skapa positiva bilder av vackra, gröna städer utan hälsovådliga utsläpp av partiklar och en trygg uppväxt för våra barn. Berätta och fundera över vad det är som gör oss lyckliga som människor och samhällsmedborgare.

Hur ska det gröna folkhemmet se ut? Detta är något som arbetarrörelsen gjorde i sin egen barndom och något vi borde göra igen. I England har man haft ett fackligt uppdrag som heter green reps, jag har valt att kalla det för gröna skyddsombud på svenska. Ett uppdrag som alldeles utmärkt skulle kunna kombineras med de skyddsombud vi har i dag, då inre och yttre miljö är starkt sammankopplade.

De gröna skyddsombuden skulle på sina arbetsplatser informera och entusiasmera de anställda om vägar till ett grönare, friskare och roligare arbetsliv. Tillsammans med arbetsgivarna kan de göra gröna skyddsronder för att hitta brister både i den inre och yttre miljön. Vid inköp av fordon, utrustning, maskiner, kläder samt vid förändringar i arbetsorganisationen bör samverkan ske med ambitionen att nå så låg klimatpåverkan som möjligt.

De största arbetsgivarna är numera skyldiga att göra separata hållbarhetsredovisningar varje år. Här är en uppgift där de gröna skyddsombuden i samverkan med arbetsgivaren skulle kunna göra stor nytta. Självklart ska de gröna skyddsombuden få en gedigen utbildning för sitt nya utökade uppdrag. Varje år bör det också finnas möjligheter för uppföljning och vidareutbildning för att hålla kompetensen vid liv i en värld i snabb förändring. Staten borde vara intresserad av att bidra till denna verksamhet.

Min bestämda uppfattning är att alla fackförbund, med LO i spetsen, omgående borde inleda ett arbete för att skapa en gemensam plattform om hur vi inom fackföreningsrörelsen kan bidra till den nödvändiga omställningen. Goda förebilder finns sedan länge hos flera länders fackföreningar och federationer, vi behöver inte uppfinna hjulet själva.

Förutom kravet på en rättvis omställning för arbetarna kommer vi under förhandlingarna här under COP24 att prioritera två ytterligare krav:

Det första är att ländernas ambitionsnivå gällande utsläppen måste öka drastiskt. Ländernas frivilliga åtaganden (NDC) hittills räcker inte långt. Vi riskerar att hamna långt över tre graders ökning av den globala genomsnittstemperaturen, vilket skulle vara förödande för mänskligheten. Senast 2030 måste de globala utsläppen av växthusgaser ha halverats.

Det andra kravet är att den Gröna fonden, som är ett resultat COP15-mötet i Köpenhamn 2009, måste börja fungera och få resurser. Fonden är tänkt att från. 2020 bidra med 100 miljarder dollar per år till utvecklingsländernas klimatarbete, främst med insatser för klimatanpassning och reduktion av växthusgaser. Hittills har arbetet med fonden fungerat dåligt och finansieringsfrågan är olöst. Vår fackliga synpunkt är också att de 100 miljarderna bör vara ett golv och att fondens resurser behöver ökas successivt.

Polska staten, som är värd för COP24-mötet, har i samverkan med ILO, ITUC och polska fackföreningar tagit fram en deklaration som fått namnet Silesia-deklarationen. Den fokuserar på kravet om trygg och rättvis omställning för länder och arbetare som är speciellt utsatta, med anledning av deras svaga ekonomiska situation och kolberoende. Vår förhoppning är att alla parter ställer sig bakom Silesia-deklarationen.

Under de kommande dagarna ska jag medverka i en mängd olika möten och aktiviter där fackföreningar från hela världen, i samverkan med civilsamhället, forskare och politiker, diskuterar hur vi kan skapa ett samhälle som vilar på en ekologisk, ekonomisk och socialt hållbar grund. Jag kommer att träffa den svenska förhandlingsdelegation som leds av klimatminister Isabella Lövin och framföra våra fackliga tankar och krav.

Sverige har dock ingen egen röst under klimatförhandlingarna utan ingår och verkar under EU-paraplyet.

Vill du veta mer om facket och klimatet kan jag rekommendera Transports eget studiehäfte ”Transport och klimathotet”, som finns att beställa via förbundet, samt LO:s nya rapport ”Fem förslag för en investeringsledd klimatpolitik”.