Dag 7, den 10 december 2018

Världsfacken träffas. Världens klimatexperter och makthavare samlas i Katowice i polska kolbältet. Uppgiften är att hejda utsläppen som ligger bakom de globala temperaturhöjningarna. Transports observatör Ulf Jarnefjord lämnar sin sista rapport och funderar på den fackliga utmaning som klimatkrisen är.

Efter fyra dagar i Katowice, Polens kolhuvudstad, börjar jag vänja mig vid den tunga sötaktiga doften av brunkol som ligger som en osynlig dimma över hela trakten. Jag bor på ett litet motell och truckstopp i Mikolov, en mindre stad cirka 20 km söder om Katowice. Ingen femstjärnig lyx. Men maten i den lilla restaurangen är hemlagad och fantastisk god, och närmare medlemmarna än så kan man inte komma. Överallt i regionen syns verksamma kolkraftverk som producerar elektricitet, men också många övergivna kolgruvor.

Grzegorz Trefon, från den polska fackföreningsfederationen Kadra, poängterar att Polen under de senaste 30 åren har stängt mängder med kolgruvor och att antalet kolgruvearbetare har minskat från 400 000 till i dag runt 85 000. Detta har inneburit en enorm påfrestning för arbetare och deras familjer.

Polska staten och gruvfacket är medvetna om att omställningen bort från kol till en fossilfri elproduktion måste fortsätta med oförminskad styrka. Men de menar att EU måste förstå att det tar tid och att Polen behöver stora stödåtgärder för att klara utmaningen, inte minst till de arbetare som drabbas. Detta är en av anledningarna till att värdnationen Polen, tillsammans med ILO och världsfacket, vill ha stöd för sin Silesia-deklaration om en trygg, rättvis och schyst omställning.

Som värdnationen har Polen arbetat fram ytterliga två deklarationer. En handlar om elektromobilitet och den andra om skogen. Med elektromobilitet menas elektrifiering av fordon och vägar, kompletterat med bland annat biogas.

Antalet bilar har ökat dramatiskt i Polen de senaste åren och uppgår nu till cirka 22 miljoner. Även om utsläppen från biltrafik och andra transporter procentuellt utgör en mindre andel av de totala CO2-utsläppen jämfört med Sverige har Polen, i samverkan med England, föreslagit att en gemensam plan och strategi tas fram för att minska utsläppen i transportsektorn. Sverige som stödjer deklarationen har sedan tidigare en nationell plan för en fossilfri fordonsflotta 2030.

Polen föreslår också att en stödfond skapas för att stötta utvecklingen mot elektromobilitet och fossilfria transporter. I skrivande stund har över 40 länder undertecknat deklarationen, inklusive Sverige. Deklarationer är oftast mycket enklare att hantera då det inte behövs någon konsensus bland alla 197 parter på konferensen, men de blir inte heller en del av klimatavtalet. Vår förhoppning är att Silesia-deklarationen ändå blir en del av avtalet, och en fortsättning på det vi lyckades få med i förordet till Paris avtalet.

Svårare blir det med huvudförhandlingarna gällande regelboken för Parisavtalet, där syns inga större öppningar just nu. Det är lätt att bli pessimistisk när vi under mötet får veta att utsläppen av växthusgaser ökar enormt under 2018, kanske så mycket som med 3,7 procent, när vi i stället borde minska dem cirka 7 procent per år. I en ny FN-rapport framgår det tydligt att världen måste femfaldiga sina ansträngningar om vi ska nå 1,5-gradersmålet.

Under lördagen den 8 december samlades alla facken på världsfederationen ITUC:s klimatkonferens. Där fick vi höra många intressanta presentationer från alla världens hörn. De innehöll några tragiska berättelser men även lyckade exempel på framgångar med nationella omställningsavtal.

John Mark Mwanika från ATGWU i Uganda, nyvald ordförande för transportfackens federation ITF:s sektion för kollektivtrafik och aktiv i vårt ITF- klimatnätverk sedan många år, berättade om arbetet med BRT (Bus Rapid Transit). Det syftar till att öka resandet med kollektivtrafik i bland annat Kenyas huvudstad Nairobi. Bussarna har egna filer, vilket gör att de tar sig snabbare fram i trafiken. Tanken är att de därmed ska bli attraktivare och leda till att bilister byter transportsätt.

Men det som på pappret ser enkelt ut, fungerar inte alltid i praktiken. BRT-bussarna riskerar att konkurrera ut hela den informella sektorn med minibussar som är vanlig i hela Afrika. Chaufförer i den informella sektorn risker att bli arbetslösa och arbetare ställs mot arbetare. En åtgärd för att lösa konflikten mellan grupperna är att organisera chaufförerna i den informella sektorn och därmed kunna erbjuda dem jobb på de nya BRT-bussarna.

Prisfrågan har också visat sig vara viktig. Det är uteslutande privata företag som äger BRT-bussarna och deras prissättning har gjort att många fattiga inte har råd att åka med dem. ITF har genom påtryckningar lyckats få bolagen att sänka priset på resan, men då har de i stället höjt priset för toalettbesök. Därför driver ITF en kampanj över hela världen att kollektivtrafik ska vara en samhällsservice och inte en kassako för privata företag. Kollektivtrafiken bör ägas av det offentliga och vinsten ska gå till bättre och utökad trafik. Erfarenheten från flera liknade BRT-projekt visar tydligt vikten av att fackföreningar kämpar för att organisera papperslösa och andra arbetare i den informella sektorn. Något som vi borde dra lärdom av i Sverige.

John Mark berättade också om det samarbete ITF inlett med C40-gruppen. C40 är en så kallad borgmästargrupp från megastäder i världen som arbetar för grönare, säkrare, hälsosamma och fossilfria städer. Antalet städer har ökats under åren och är i dag närmare 100, där ibland Stockholm. Min uppfattning är att Transportarbetareförbundet skulle vinna mycket om vi medverkade i detta arbete och då speciellt när det gäller smarta stadsleveranser. I Göteborg har jag tidigare deltagit i flera lokala EU-projekt och tydligt sett vikten av att både tala om värdet av kollektivavtal och god arbetsmiljö i de nya framväxande gröna sektorerna.

Från Hauwa Mustapha, NLC Nigeria, fick vi höra hur enorma utsläpp och läckage från decenniers utvinning av olja har skadat både människor och miljö. Extremväder med torka och översvämningar har ökat konflikterna mellan jordbrukare och boskapsskötare, då de slåss om samma knappa resurser samt mark. Eftersom grupperna tillhör olika religoner har striden i medier beskrivits som en kamp mellan muslimer och kristna, när det i själva verket i huvudsak handlar om en eskalerande konflikt om samma knappa resurser orsakat av klimatförändringar.

Förutom fackföreningar var representanter från europeiska företagsintressen samt kommuner och städer inbjudna. De stödjer de fackliga kraven om en rättvis och schyst omställning och att det avsätts resurser så att ingen arbetare blir lämnad ensam. De poängterade vikten av att den ekologiska och sociala hållbarheten går hand i hand.

En annan intressant presentation gjordes av finansiella investerares intresseorganisation. Tillsammans med London school of economics bedriver de forskning om hur investerare ska kunna använda finansiella instrument och verktyg för att främja en bättre ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet. Något som inte minst Afa Försäkringar och Folo (Folksam LO pension) bör intressera sig mer för när det gäller våra avtals- och medlemspensioner.

Till slut beslutades att världsfacket ITUC från och med nästa år ska organisera en Global day of action för klimatet och rättvis omställning. Något som jag verkligen hoppas att LO och förbunden ställer sig bakom – för på en död planet finns som sagt inga jobb.