Davids krönika. Under alla mina år längs vägarna har jag aldrig blivit utsatt för fysiskt våld. Stölder ja, och hot, förtäckta eller öppna. Och ett par gånger för uppenbar skuggning.
I min märkliga hybridtillvaro mellan att vara författare, frilansjournalist och långtradarchaufför har det hänt en hel del. Värst var det nog när jag skrev om det jättelika tyska svartåkeriet Willi Betz med 6 000 bilar. Då visade åkeriet och dess kumpaner att jag var iakttagen genom ett envist förföljande.
Någon ringde också till min dotter och sa att det var säkrast om hennes pappa höll sig borta från deras verksamhet. Hur de nu fick tag på hennes kontantkortsnummer.
Otäckt var det även när jag ringde runt till transportfack i Europa. De ville inte tala om Willi Betz. En engelsk internationell sekreterare kunde inte svara på frågor då han måste ”tänka på familjen”.
Nödropen från det bulgariska facket för det tidigare statliga åkeriet som köpts upp av Willi Betz, var däremot tydliga. Chaufförerna blev misshandlade om de opponerade sig mot något och facket bad om internationell hjälp. Vilket inte var så lätt att ordna, mer än att skriva om eländet.
Så kunde landsvägsvåld se ut och det är inte så mycket bättre i dag. Varken fack eller polis kan göra så mycket åt det. Som chaufför är man ensam och utsatt för allehanda vägpirater på rastplatser och i industriområden.
Jag har fått diesel stulen både i Sverige och utomlands och ska man sova i bilen i Spanien är det bäst att stå på en bevakad parkering. Det kostar en hundring för ett par vakter som går runt bilarna beväpnade med Magnum 45:or.
Något man absolut inte ska göra är att låsa tanklocket för då borrar de hål i tanken – och det blir dyrt!
Gasning av chauffören är också ett jätteproblem. Sätt aldrig spännband mellan dörrarna för att hindra tjuvarna. För om de inte kommer in i hytten så vädras heller inte gasen ut och du kan dö.
Våldet är ofta närvarande i lastbilstrafiken och enda sättet att undvika det är att försöka vara försiktig. Och att ha lite tur!
