Alexandras krönika. Vi jobbar fortfarande som om året var 1973 (då 40 timmars arbetsdag infördes). Arbetstiden har stått stilla men världen har förändrats. Arbetstiden ligger dock orubbligt kvar och resultatet blir att allt fler arbetare upprepar mantrat: äta, sova, jobba, dö.
För många handlar jobbet i dag inte om utveckling. Snarare handlar det om att ta sig igenom dagen. Scheman dras ut över flera timmar, delade turer och arbetspass som slukar kvällar och helger. Pauserna ser bra ut på pappret men i verkligheten räcker de inte ens till för att gå på toaletten. Tempot ska hållas, humöret ska hållas och hälsan ska hållas. Samtidigt pressas varje minut ur kroppen.
För mig handlar arbetstidsförkortning om att överleva. Hur ska människor med tunga jobb, monotona jobb, oregelbundna tider och (ibland eller ganska ofta?) dötrista jobb orka fram till pensionen? Svaret kan inte vara att arbetare ska bita ihop och fortsätta jobba timme ut och timme in. Svaret kan heller inte vara flera kurser i stresshantering. By the way har de flesta arbetare vare sig tid eller råd att gå dylika kurser. Vi förväntas hantera vår egen stress ovanpå allt annat. Som om felet låg hos oss. Det är vi som valt fel jobb och bara kan skylla oss själva. Som om lösningen vore att byta jobb men inte ändra villkoren där jobben de facto finns. Det som måste ändras är arbetstiden.
När arbetarrörelsen slogs för åttatimmarsdagen handlade det om människovärde. Rätten till fritid, rätten till föreningsliv, kärlek, bildning… det verkar vi ha glömt. Arbetstidsförkortningen handlar i dag mycket om hälsa men det är också en fråga om demokrati. Kortare arbetstid och vettiga scheman är inte bara omtanke om arbetare. Det är en investering i att människor ska kunna göra sitt jobb utan att gå sönder.
När arbetstiden minskar får också annat plats: relationer, engagemang och egna tankar. Från äta, sova, jobba, dö till arbeta, leva, vila, växa. I stället för ett arbetsliv som tvingar oss att kväva våra bästa stämningars längtan (som Hjalmar Branting skrev) borde vi få utvecklas efter våra bästa stämningars längtan. Arbetstidsförkortning kan bli det första steget dit.
