Frihet och förfall – om taxi i tiden
Bokanmälan. Vid midnatt den 1 juli 1990 förändrades allt i grunden. I boken "De osynliga" berättar en taxichaufför och frilansjournalist från Stockholm om branschens förvandling efter avregleringen.
”Ett reportage” står det på omslaget som ett slags undertitel. Men det är också en litterär gestaltning som träffar som en käftsmäll.
– Det handlar om ett modernt slaveri i välfärdslandet Sverige, säger författaren Klas Vinter.
Namnet är en pseudonym. Nödvändigt, enligt honom som i mer än 40 år ändå kört för ”de goda” i huvudstaden, Taxi Stockholm, de som har kollektivavtal och gott rykte. I alla fall jämfört med appbolagen vars orimliga villkor ”Klas” pekar på.
– Man måste kunna leva på sitt jobb, det är oanständigt att vi har det som det är nu.
Stor skillnad
Det är vår, författaren sitter på ett kafé i centrala Stockholm och berättar. Han arbetar för en åkare under det stora bolagets paraply, ”världens skönaste kille”. Ändå, villkoren jämfört med hur arbetsmarknaden fungerade på 1980-talet – när han började köra – är total. Då innebar taxilegget en öppning och möjlighet att dra in stora pengar, inte minst för studenter. På stadens taxifik, som legendariska Röda rummet, möttes de som hade en framtid som jurister, journalister och statsvetare. Ingen krävde stora ekonomiska investeringar innan det ens var möjligt att börja jobba som taxichaufför.
– I dag är det ett instegsyrke. Inget fel i det, de gör sitt bästa. Men man fastnar i bilen och det är tufft för den som är över 50 och har helsvensk bakgrund. Då kan man ju tänka på hur det är att vara 60, 70 och inte ha svenska som modersmål…
I boken beskriver författaren hur taxibranschen, som den ser ut i dag, förvandlats till en mental ödemark; en plats där tiden står still och inget nytt skymtar vid horisonten. Det blir också en berättelse om hans hemstads förvandling, från en tid som kan ses som folkhemmets höjdpunkt i början av 1980-talet. Stockholm framstår som så mycket kallare numera.
– Eller så är det jag som blivit gammal? säger Klas.
Fast det är en föreställning som boken effektivt krossar.
Taxichaufförerna
I De osynliga träder taxichaufförerna fram, som individer. Litteraturvetaren som blev kvar i föraryrket och för vilken de allt längre arbetspassen blir allt svårare för kroppen. Den irakiska civilingenjören som efter sex år bakom ratten anförtror sig om oron som väcker honom: ”Jag sörjer den jag var, den jag kunnat vara.” Och de som inte längre är med bland de levande.
Här beskrivs människor vars öde, om alls, för de flesta mest syns när arbetsmarknadens otrygga villkor uppmärksammas i medier. I värsta fall som endimensionella exempel, använda som case.
Här skildras samtal mellan rutinerade förare i väntan på remoten vid Arlanda flygplats, om konsekvenser när kunder klagar hos ”Bolaget” eller arbetsgivarens syn på munskydd tidigt under covidpandemin som problematiskt – för kunderna. Eller en bland chaufförerna ökänd tv-profils nedlåtande attityd à la tilltal till tjänstefolk under förrförra seklet.
Men samtidigt är det också mycket intressant och kul som kommer fram när det gäller yrket i sig. Det handlar om sådant som yrkesstolthet – eller kassar med kontanter efter hårt jobb.
– Man lär ju känna mycket folk och de flesta kunder, 99 procent, är väldigt trevliga. Både kända och okända, säger Klas.
Avregleringen oroade
I boken kommer också fackets, Transports, företrädare till tals. Göran Johansson, då central ombudsman med ansvar för taxiavtalet vid avregleringen, har i flera intervjuer kallat tiden kring 1990 för ”en korsväg” och citeras: ”Vi var oroliga att hela branschen skulle spåra ut.”
Det gjorde den, konstaterar Klas Vinter i sin bok. Men lika lite som förbundets nuvarande ombudsmän tycks han önska sig tiden före avregleringen tillbaka, ”Taxi var god dröj-tiden”.
– Det var självklart vansinne att bara 1 200 bilar förväntades klara all trafik i Stockholm, säger han.
Men att plötsligt låta tusentals bilar svämma över huvudstadens gator blev ingen lösning, tvärtom slogs branschen sönder, enligt författaren vars bok också pekar framåt mot möjliga alternativ.
