”Jag är glad att jag inte gav upp”
Mötet. Patrick Jonasson hade varit helt fri från anfall i 25 år. Ändå förlorade han sitt körkort på grund av sin epilepsidiagnos när reglerna ändrades. Det som följde blev en flera år lång kamp. Mot myndigheter, regelverk och en tillvaro där hela hans yrkesliv plötsligt stod på spel.
I Mörsil, strax utanför Åre, växte Patrick Jonasson upp med lastbilar som en självklar del av vardagen. Orten ligger i västra Jämtland, i ett landskap där skogen och transporterna länge varit en del av näringslivet. Samtidigt bar han sedan tonåren på en epilepsidiagnos, något som under större delen av hans liv aldrig påverkade hans arbete.
Som barn satt han ofta i passagerarsätet bredvid sin pappa, följde med ut på körningar och lärde sig vägarna långt innan han själv fick köra. Turerna gick genom skogen, längs smala vägar och mellan avlägg där arbetet pågick oavsett årstid. Vintertid låg snön tung över skogsvägarna, och sommartid drogs dammet upp av lastbilen.
– Det var det bästa som fanns, att åka med. Jag följde med ut i skogen och på körningar, och det var nog där allting började. Köra lastbil är ju det enda jag någonsin har gjort.
En familjetradition
I dag driver han själv verksamheten vidare. Åkeriet har funnits länge i familjen och är inriktat på transporter av biobränsle. Patrick beskriver det som en naturlig utveckling av företaget, men också som ett sätt att fortsätta arbeta nära det landskap han vuxit upp i.
– Det var min pappa som startade. Sedan 2011 ändrade vi inriktning mot biobränsle, men då var det bara med en bil. Från 2015 satsade vi helhjärtat, och i dag är det det vi jobbar med.
Att arbeta i åkeribranschen har aldrig varit ett val i egentlig mening. Det var en riktning som fanns där från början, formad av uppväxten och åren på vägarna.
Men trots ett helt liv bakom ratten kom ett besked som förändrade allt. När brevet från Transportstyrelsen kom drogs grunden undan. I över 25 år hade han varit anfallsfri. Han hade byggt upp verksamheten, arbetat sig igenom årtionden utan problem och fortsatt köra, dag efter dag. Ändå ansågs han plötsligt inte längre uppfylla kraven för att köra tung lastbil.
– Det var ju mer eller mindre hela mitt liv där. Jag har jobbat med det här i alla år, byggt upp företaget och haft det som min vardag. Så när det försvann var det inte bara ett jobb, det var hela min tillvaro.
Diagnosen som inte fick hindra
Det första anfallet kom i tonåren. Diagnosen epilepsi ställdes snabbt och han började medicinera. Efter ett försök att avsluta behandlingen, som gick för snabbt, sattes medicinen in igen. Därefter stabiliserades situationen.
Åren gick utan att han fick det minsta tillstymmelse till anfall, det sista inträffade i början av 1990-talet. Trots diagnosen kunde han ta körkort och senare även tung behörighet, och han fortsatte arbeta samtidigt som han gick på regelbundna kontroller.
– Jag gick på årliga besök, men det fanns ingenting. Det syntes inga spår av epilepsi. Till slut sa de att jag inte behövde gå kvar där längre, utan bara kunde förnya recepten. Allting fungerade ju.
Läkarna ordinerade honom till och med att sluta med medicin, då de bedömde att det inte längre behövdes. Men Patrick valde, trots det, att fortsätta med medicinen för att minimera risken för ett eventuellt återfall. Han fick inte biverkningar av medicinen och ville helt enkelt ta det säkra före det osäkra. Ett val som i efterhand skulle visa sig vara ödesdigert.
Under lång tid var sjukdomen inget som påverkade hans vardag. Arbetsdagarna följde ett invant mönster, där planering och körningar avlöste varandra. I ett yrke där mycket handlar om rutiner och ansvar blev stabiliteten en självklar del av livet.
Nya EU-direktiv
Men när Patrick behövde förnya körkortet år 2019 förändrades förutsättningarna. Patrick gjorde då som han alltid hade gjort innan, det vill säga skicka in material och läkarintyg. Han förväntade sig inga problem eftersom det hade rullat på smärtfritt innan. Men för hans del kom de nya reglerna att slå ner som en bomb.
Nya EU-direktiv hade nämligen införts, och kraven för personer med epilepsi som körde tunga fordon hade skärpts. Alla som medicinerade för epilepsi blev över en natt olämpliga att inneha lastbilskörkort även om de hade varit anfallsfria och kört lastbil i 20 till 30 år. Trots att Patrick länge varit fri från anfall ansågs han inte längre uppfylla kraven. Detta eftersom han fortfarande stod på medicin.
– Jag hade inte haft något anfall sedan början av 1990-talet, och det fanns inga undersökningar som visade att jag var någon fara. Ändå fick jag beskedet att jag inte uppfyllde kraven. Det var fullständigt knäckande, både yrkesmässigt och personligt.
Kampen mot myndigheterna
För Patrick blev det början på en lång och tung period, där både arbetet och hela hans identitet sattes i gungning. Att inte kunna köra innebar inte bara praktiska problem, utan också en känsla av att förlora något grundläggande. Han bestämde sig snabbt för att inte acceptera beslutet, utan att kämpa emot. Med hjälp av jurister började han att samla in medicinska underlag och överklaga. Materialet som han till slut skickade in var omfattande, med detaljerade journaler och hänvisningar. Men svaret han fick tillbaka var extremt kort.
– Jag skickade in 24 sidor, och fick tillbaka tre rader där det stod att jag inte uppfyllde kraven. Ärendet gick vidare till domstol, men där menade man att Transportstyrelsen inte gjort fel. Det var ju så reglerna såg ut, menade man.
Processen drog ut ännu mer på tiden. Under tiden behövde verksamheten fortsätta fungera, samtidigt som osäkerheten kring framtiden fanns kvar. Patrick beskriver det som en period där mycket handlade om att hålla ihop vardagen, trots att förutsättningarna helt hade förändrats.
Samtidigt började han undersöka andra möjligheter. Han bokade nya undersökningar hos neurologer och genomgick ytterligare kontroller. Resultaten visade inga tecken på epileptisk aktivitet, och efter en längre tid utan medicin gick han vidare med en ansökan om dispens.
Den här gången hamnade ärendet hos en annan enhet inom Transportstyrelsen, där individuella bedömningar görs.
– Det var första gången någon faktiskt tittade på min situation i sin helhet. En specialistläkare gick igenom alla journaler och hela min historik. Efter två år utan medicin gjorde man en ny riskbedömning och kom fram till att risken låg under 0,2 procent.
Vägen tillbaka
Beskedet kom i november 2021, efter flera års kamp. Patrick minns fortfarande stunden när han fick samtalet:
– När de ringde satt jag nästan som förlamad. Jag hade vant mig vid motgångar, förväntade mig ett nej, men den här gången var det annorlunda. Hon var jättetrevlig och sa att deras läkare hade gått igenom allt, och att jag beviljades dispens. Jag kände hur en enorm lättnad spred sig, som om ett tungt ok lyftes från mina axlar. Jag satt där en stund och bara tog in det, och först då förstod jag hur mycket det här faktiskt betydde för mig.
Dispensen innebar att han fick tillbaka sin tunga behörighet, med villkor om regelbundna läkarintyg under flera år. Vägen tillbaka var inte helt fri, men möjligheten att arbeta igen fanns där. I dag är han tillbaka i arbetet. Lastbilen rullar åter genom landskapet där allt en gång började, och vardagen har hittat tillbaka till sina gamla mönster. Men åren utan körkort har satt sina spår.
– Det var en väldigt mörk period i mitt liv. Det svåraste var att acceptera att ingenting egentligen hade förändrats i min hälsa. Jag hade inte orsakat någon olycka, och det fanns inget som tydde på att jag var en risk.
Samtidigt menar han att erfarenheten också gett ett nytt perspektiv.
– I dag är jag bara glad att jag inte gav upp. Hade jag accepterat det från början hade jag aldrig fått tillbaka körkortet. För mig handlade det om så mycket mer, det handlade om mitt arbete och hela mitt liv.
