Alexandras krönika. Jag skrollar genom mitt flöde och vet inte längre vad som är verkligt. Det är inte bara att folk använder filter när de lägger ut foton, det är att allt kan vara fejk. Allt!
Kommer ni ihåg klippen från Ryssland med människor som åker rutschkana från höghus ner i enorma snömassor? Några av klippen var äkta medan andra var AI-genererade. Tom Cruise och Brad Pitt som slåss? Ja, med verktyget Seedance 2.0. suddas gränsen ut. Jag känner mig lurad och fascinerad på en och samma gång.
Det är just det här som är AI-slop: ett oändligt flöde för att fånga vår uppmärksamhet. Blöta kattungar som räddas och visar sig vara pantrar eller lodjur. Solnedgångar över städer som inte finns. Producerat i industriell skala tills det äkta försvinner i mängden.
Jag försöker vara källkritisk. Jag tittar efter konstiga händer och onaturliga skuggor. Men när man skrollar snabbt genom sitt flöde orkar man inte undersöka varje pixel.
Det är inte bara bilder och filmklipp. Artiklar, böcker, debattinlägg, krönikor, alla kan de vara AI-skrivna. Ibland tänker jag att folk läser mina texter och tänker: ”hon kan nog inte skriva så där. Hon har säkert använt Chat GPT.” Jag märker hur det formar mitt skrivande. Jag som älskar tankestreck har slutat använda dem. Jag kapar meningar som blir långa. Jag skriver om när metaforerna hopar sig. Inte för att jag vill utan för att jag är rädd att ingen ska tro att det är jag som har skrivit det. Det är ett märkligt ställe att ha hamnat på.
Jag döskrollar fortfarande men tröttnar snabbare. Ju mer AI-slop, desto tunnare känns det. I stället för att logga ut ur allt försöker jag logga in i något annat. In i bastuns hetta, kallbad där det bara är jag och mina andetag och promenader där vinden biter i mitt ansikte. Och jag märker hur jag allt oftare söker mig till meditation, yoga och de 40 längderna i simbassängen.
Jag vet inte när det vände. Men någonstans mellan den tionde falska kattungen och det hundrade AI-filtret valde kroppen åt mig. Den ville ha något på riktigt.
