Alexandras krönika. För några krönikor sedan skrev jag om den nya lagen om förolämpning mot tjänsteman och den här texten kanske kan ses som en fortsättning på samma ämne. Det handlar återigen om negativa erfarenheter som inte går att hänga av sig tillsammans med uniformen.
Det är erfarenheter som letar sig in i hemmet, in i kroppen och in i själva nervsystemet.
Jag minns nämligen den tiden då telefonen aldrig slutade ringa. Någon/några hade lagt ut min bild, mitt telefonnummer och min adress på en porrsida.
Jag satt i fåtöljen i min lägenhet med mobilen i handen spänd som en fiolsträng. Skulle någon dyka upp vid min dörr i villfarelsen att jag var till salu?
Polisen sa att de inte kunde göra något. Jag skulle själv kontakta leverantören av sidan. Mitt ärende förvandlades från brott till kundtjänstärende, från hot till ”är du snäll och fyller i ett formulär”.
Under tiden fortsatte män att ringa oavbrutet och det slutade med att jag var tvungen att åka hem till min mamma i några dagar (och byta telefonnummer).
Jag vet fortfarande inte varför det hände. Var det för att jag jobbade som väktare, i ett yrke där risken för hot och våld redan är mångdubbelt högre än för många andra? Var det för att jag var politiskt aktiv och syntes på möten, i debatter, på bild? Eller var det för att jag var kvinna, offentlig nog för att vara sårbar men inte tillräckligt viktig för att någon skulle ta ansvar?
I dag pratar vi om hot och våld i arbetslivet som en arbetsmiljöfråga och det med rätta. Fackförbund, myndigheter och arbetsgivare betonar att ingen ska behöva utsättas för hot, våld eller trakasserier i sitt arbete.
När jobbet gör dig synlig, om det är i uniform, i det fackliga eller i politiken, är det inte bara din arbetsplats som kan bli en arena för angrepp. Det är hela ditt liv.
Det klarar vi inte av med dokument och handlingsplaner allena. Vi behöver en facklig solidaritet som finns kvar när vi låser upp dörren hemma, när telefonen ringer och när rädslan smyger sig på efter arbetspasset.
