Dag 1, den 4 december 2018

På väg. Världens klimatexperter och makthavare samlas i Katowice i polska kolbältet. Uppgiften är att hejda utsläppen som ligger bakom de globala temperaturhöjningarna. Häng med Ulf Jarnefjord, Transports observatör på toppmötet, som startar sin reseberättelse på Göteborgs central.

Solen försöker pressa sig genom den grå himmelen. Blåsten och regnet gör sitt bästa för att hindra solstrålarna från att nå mig där jag står på Göteborgs centralstation och väntar på tåget till Malmö. Året börjar närma sig sitt slut och jag är på väg till FN:s klimatförhandlingar COP24, som hålls i Katowice de två första veckorna i december. Det kommer att ta mig drygt två dygn, med tåg och färja, innan jag framme i den gamla kolgruvorten i sydvästra Polen. Under resans gång berättar jag om vikten av att drastiskt minska utsläppen av växthusgaser, som orsakar den globala uppvärmningen. Samtidigt beskriver jag varför det är en ödesfråga för fackföreningsrörelsen.

Omkring 20 000 deltagare kommer att finnas på plats i Katowice. Det är delegater från 197 länder, olika FN-organ, forskare, industri och näringsliv, miljörörelse och civilsamhälle, samt ett par tusen journalister. Själv kommer jag som observatör representera vår fackliga världsfederation ITUC och ITF under FN:s förhandlingar för ett nytt klimatavtal.

Under de senaste tio åren, då jag aktivt arbetat med klimat/miljöfrågan, har jag haft förmånen att medverka i ett flertal av FN:s klimatmöten. Men aldrig tidigare har allvaret, kraven och förväntningarna varit större än i år. Orsaken är de allt mer accelererade effekterna av den globala uppvärmningen som nu märks över hela jorden.

2018 kommer att gå till historien som året då klimatförändringarna även drabbade oss som bor på norra halvklotet. Medan arbetare och deras familjer i Afrika och Asien har lidit av effekterna av extrema temperaturer, som bränder, torka, översvämningar och oförutsedda årstidsväxlingar, under flera decennier har vi i Sverige varit relativt förskonade från klimatförändringarnas effekter. Fram till denna sommar.

Trots att vi bor i ett rikt, modernt och utvecklat samhälle, och har stora resurser till vårt förfogande, drabbades vi hårt av sommarens värmebölja och torka. Enorma skogsbränder rasade över hela landet och vi fick be om hjälp med brandbekämpning från EU för att klara situationen. Torkan gjorde också att stora delar av den svenska skörden gick förlorad, vilket kommer att leda till brist på svenska livsmedel och foder samt ökade priser. Stora djurbesättningar fick nödslaktas då de inte hade mat.

Värmerekord uppmättes på många platser i världen, bland annat i Taiwan, Europa, Kanada och USA. I början av året var det 20 grader varmare i Arktis jämfört med medeltemperaturen, samtidigt som snön vräkte ner i Italiens huvudstad Rom. Extremväder med värmeböljor med åtföljande bränder dödade tusentals människor i Grekland, Japan, Sydkorea, USA och Grekland.

I dag råder en närmast hundraprocentig konsensus bland klimatforskare över hela världen att det är människans utsläpp av växthusgaser som orsakar den globala uppvärmningen, som i år är cirka 1,1 grader högre än den förindustriella nivån. Koncentrationen av koldioxid i atmosfären har nått nivåer som världen inte sett på tre miljoner år. Utsläppen av växthusgaser fortsätter dessutom att öka, i stället för att minska.

Om vi inte lyckas halvera de globala utsläppen under de kommande tio åren, för att senast 2050 nå netto-nollutsläpp, riskerar balansen i jordens biosfär att tippa över och resultera i en oåterkallelig självförstärkande effekt som ytterligare förstärker temperaturhöjningarna. Exempel på detta är utsläpp av enorma mängder metan från tinande permafrost och havsdjup. Metan är dessutom en 100 gånger mer potent växthusgas än koldioxid, beräknat under ett decennium.

Under FN:s klimatmöte COP21 i Paris 2015 enades alla länder om att begränsa den globala uppvärmningen till högst två grader, med sikte på att uppnå 1,5 grader.

De frivilliga löftena om åtgärder för att minska utsläppen som länderna har gett, de så kallade NDC (Nationally Determined Contributions), räcker inte. De skulle  leda till en global höjning av medeltemperaturen med hela 3,5 grader, om de genomfördes.

Ny forskning visar att redan vid 2 grader riskerar vi att smältande isar, uppvärmda hav, förändrade havsströmmar och döende skogar  tippar jorden till ett ”värmehus”- tillstånd där mänskliga ansträngningar för att minska utsläppen kommer att bli allt mer verkningslösa. Det är därför av största vikt att vi försöker begränsa uppvärmningen till 1,5 grader.

FN:s klimatvetenskapliga panel IPCC:s rapport från i oktober i år pekar mot att redan den halva graden kan bli avgörande för planetens framtid, att isarna på Grönland och i Antarktis destabiliseras på allvar någonstans i spannet mellan 1,5 och 2 graders uppvärmning. Det skulle i sin tur kunna innebära en kraftig höjning av havsnivån.

Extrema väderhändelser som torka, tropiska stormar och översvämningar riskerar att bli betydligt allvarligare om den globala uppvärmningen blir 2 grader i stället för 1,5. Vid 2 grader kommer också korallreven att helt dö ut.

Senast 2020 måste därför utsläppen nå sin topp och därefter minska drastiskt med minst sex till sju procent per år, om vi ska ha möjlighet att nå målen i Parisavtalet. Detta är utan tvekan den största utmaning som mänskligheten någonsin stått inför.

Hur detta ska gå till praktiskt, vilka verktyg, mätinstrument, åtgärder och förpliktelser som behövs för att uppnå Parisavtalet, ska nu diskuteras och beslutas under COP24 i Katowice.

I kommande rapporter kommer jag att beskriva varför detta är en fråga för fackföreningsrörelsen och vilka krav vi kommer att framföra till ländernas förhandlare.