”Kapitalägarna är vinnare och arbetarna förlorare”
Klassanalys. Nej, arbetarklassen är inte död. Medelklassen har heller inte sjunkit ner i ”proletärernas arma tillvaro”. Däremot vidgas klyftorna alltmer mellan arbetare och kapitalägare. Mellan arbetarnas löner och företagens vinster.
Det klargör sociologen Johan Alfonsson med tydliga fakta i sin bok Vad hände med arbetarklassen? En välkommen klassanalys, men samtidigt en dyster bild av hur kapitalägarna intagit vinnarplatsen i samhället medan arbetarna är de stora förlorarna.
På punkt efter punkt visar Alfonsson hur arbetarklassen halkat efter medelklassen, särskilt den övre. Inte bara när det gäller löner utan också hälsan. Risken att dö i förtid är högre bland arbetare än chefer. Bland kvinnor i okvalificerade arbetaryrken har medellivslängden minskat, medan den ökat i stort och allra mest i övre medelklassen.
Arbetare löper också högre risk att dö i arbetet. 2025 fanns sex lastbilschaufförer, en tankbilsförare och en miljöarbetare med bland de omkomna i Arbetsmiljöverkets statistik.
Otrygga och tillfälliga anställningar har ökat i arbetarklassen, men inte i medelklassen, och arbetare utsätts även för mer kontroll och övervakning. Nya pensionsregler med krav på att jobba längre är orättvisa eftersom arbetare ofta börjar jobba tidigare och i tyngre yrken.
En fråga om makt
Klass har med makt att göra, slår Johan Alfonsson fast. Makt över andra eller sig själv eller avsaknad av makt exempelvis över sin arbetstid och hur arbetet ska utföras. Sociologiprofessor Göran Therborn definierar klassamhälle som att ”stora ekonomiska resurser monopoliseras av ett litet fåtal”. Han menar att privata affärsintressen gynnas ”på medborgarnas/skattebetalarnas bekostnad”.
– Jag var intresserad av att se skillnaden mellan löntagargrupperna. Det är anmärkningsvärt att olika klassgrupper lever så olika liv, säger Johan Alfonsson.
Han talar om den stora löntagargruppens möjligheter att sälja sin arbetskraft och att man med högre utbildning generellt besitter ett högre värde, har mer individuell makt och lättare att få jobb.
Arbetaryrken kräver ofta mindre utbildning och utbudet av arbetskraft överstiger efterfrågan. Det ger mindre individuell makt och möjligheter att pressa upp löner och villkor. Därför har arbetare större behov av kollektiv makt som kan nås genom att anställda går samman på arbetsplatsen, organiserar sig i fackförbund och trycker på politiska partier.
Arbetarklassen är också mer beroende av strukturella maktresurser. Det vill säga lagar och regler på arbetsmarknaden, som kollektivavtal och lagen om anställningsskydd. Men flera regeländringar har försämrat arbetarnas skydd, förklarar Alfonsson.
”En enorm resa”
Han väver in sina mor- och farföräldrar och berättar om hur stora samhällsreformer förbättrade deras och arbetarklassen jobb- och livsvillkor.
– De gjorde en enorm resa från trång hyresrätt till rymligt kedjehus, egen bil, utlandssemestrar och god pension. I dag ser vi en helt annan utveckling.
Johan Alfonsson skriver att arbetarklassen i stort sett försvunnit från politiken, medierna och forskningen. Som om den inte fanns. Fokus har i stället riktats mot medelklassen och företagen.
– Men jag visar att arbetarklassen är i allra högsta grad levande!
Gått från S till SD
Socialdemokraterna har vänt arbetarna ryggen, därför har de vänt S ryggen och i många fall gått över till SD, skriver Alfonsson.
– Varför ska man rösta på ett parti som inte längre företräder arbetarklassen utan riktar in sig på medelklassen? S slutade föra en politik för full sysselsättning. Det ledde till högre arbetslöshet och pressar ner löner och villkor.
Medelklassen är inte alls på väg att falla ner i ”proletärernas arma tillvaro”, betonar han.
– Under inflationskrisen gick räntorna upp och diskussioner fördes om att den överbelånade medelklassen skulle bli utblottad. Så blev det inte. Arbetarklassen hade lägre löner redan från början och drabbades mer av ökande boendekostnader, men det nämndes inte.
Mer stridbara fack
Facket ska driva arbetarnas frågor, men spelutrymmet har minskat och förtroendet sjunkit. Alfonsson lyfter statistik där befolkningens förtroende för facket är detsamma som för bankerna.
– Lite nedslående för facken som i kristider sa: Nu tar vi ansvar för ekonomin, sedan såg de företagens vinster öka. Facken behöver bli mer stridbara.
Johan Alfonsson vill inte ”starta krig” mellan arbetar- och medelklass. Han pekar i stället ut en högaktuell fråga för löntagarna att driva tillsammans – sex timmars arbetsdag eller fyradagarsvecka.
Fotnot: Göran Therborns citat är hämtat ur Kapitalet, överheten och alla vi andra, Arkiv förlag.
