90 år sedan militär sköt ihjäl arbetare i Ådalen
Ådalen 1931. I dag, den 14 maj 2021, är det exakt 90 år sedan skotten i Ådalen, då inkallad militär sköt ihjäl fem arbetare. Fyra av dem gick i ett demonstrationståg mot lönesänkningar och strejkbryteri. Transport hade en nyckelroll i tragedin som blivit en av de mest omtalade i modern svensk historia.
Händelserna i Ådalen 1931 har skildrats i romaner, på film och i avhandlingar.
Upprinnelsen kom när fabriksägarna sänkte lönerna vid Marmaverkens massafabrik i Hälsingland. Arbetarna svarade med att lägga ner arbetet. Vid en rad bruk och sågverk i Ådalen gick man ut i sympatistrejk.
Arbetsgivarna gjorde som man brukade, tog in strejkbrytare som skulle utföra det blockerade arbetet – bland annat lastning av pappersmassa i Wallviks hamn. Protesterna blev massiva. Arbetsgivareföreningen, SAF, hade bildat en särskild kommitté som fått i uppdrag att skaffa fram strejkbrytare. Även på arbetsgivarsidan höjdes röster för att inte använda dem, på grund av det spända läget.
Vädjan hörsammades inte. Nya strejkbrytare skickades till Härnösand och vidare till Lunde i Ådalen.
Deras ankomst väckte enorm vrede. Arbetarna som lagt ner arbetet tågade till Sandvikens massafabrik och avbröt lastningen av ångaren Milos. Flera strejkbrytare lyftes bokstavligen iland med hjälp av en kran.
Tumultet ledde till att polis och militärtrupper skickades till Lunde. Soldaterna var inte värnpliktiga, eftersom risken ansågs för stor att de skulle solidarisera sig med de strejkande. I ställdes skickades yrkesmilitärer.
Torsdagen den 14 maj kallade Transports stuveriavdelning till möte i Folkets hus. Uppåt 4 000 arbetare kom och mötet fick flyttas till Folkets park.
Innan mötet var avslutat började folk spontant forma ett demonstrationståg som tågade i väg mot hamnen i Lunde.
Vid färjeläget väntade militärer beväpnade med pistoler, gevär och kulspruta.
När tåget kom fram uppstod tumult och en sergeant föll av hästen.
De första pistolskotten avlossades. Tre arbetare träffades och skadades.
Demonstrationståget var omkring två kilometer långt och längre bak uppfattade man troligen inte skotten. Tåget fortsatte framåt och kaptenen gav då kommando om eldgivning.
Demonstranternas blåsorkester spelade alltjämt när yrkesmilitärerna öppnade eld med gevär och kulspruta. Enligt uppgift sköt militärerna först i marken framför arbetarna. Men när tåget ändå inte stannade sköt man direkt mot demonstranterna.
Fem arbetare dog. En av dem var en åskådare, en kvinna som träffades av ett direktskott från kulsprutan. Militären hade inte nöjt sig med att skjuta mot folkmassan, utan också mot husen längs vägen. Ytterligare fem demonstranter skadades i kulregnet.
Landshövdingen hade tidigare fått avslag på sin begäran att skicka bort strejkbrytarna. Nu, efter dödsskjutningarna, beslutade länsstyrelsen till sist att sända i väg dem.
Myndigheterna fick dock stora problem med att hitta någon som var villig att transportera ut strejkbrytarna på ”öppet vatten”. Till slut rekvirerades en jagare som i hemlighet tog dem direkt till Stockholm.
Efter dödsskjutningarna följde månader av debatt i tidningarna. På alla håll i landet ordnades protestmöten. Regeringen tillsatte en undersökningskommission.
Tragedin följdes också av en lång rad häktningar och gripanden. Flera arbetare åtalades för misshandel av strejkbrytare. Den ansågs ha skett dagen innan demonstrationståget, då lastningen av ångaren Milos avbröts.
Kaptenen som beordrat eldgivningen dömdes först till tio dagars ”vaktarrest utan bevakning”. Han friades senare helt, en åtgärd som ledde till nya protester.
Fyra av dödsoffren fick en gemensam grav vid Gudmundrå kyrka. På gravstenen står det:
Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad
av okända kulor.
Brottet var hunger.
Glöm honom aldrig.
