”Jag upplevde liknande saker”
Organisering. Precis som Danny Palm jobbade Martina Kromnér som facklig organiserare i Transport. Hon reagerar starkt på Transportarbetarens artiklar om Danny.
– Han framställs indirekt som en lögnare. Men Danny är en seriös kille och jag upplevde liknande saker under de månader jag jobbade, säger Martina som poängterar att hon slutade som organiserare på våren 2016.
För två veckor sedan trädde Danny Palm fram och berättade om de nästan två år han jobbade med facklig organisering på Malmöavdelningen. Han beskrev hur organiserargruppen kom att utnyttjas i ett maktspel riktat mot Transports dåvarande ordförande Lars Lindgren.
I berättelsen ingick detaljerade uppgifter om hur organisatörerna och deras ledare suttit på ett seminariepass på Bommersvik och systematiskt gått igenom avdelning för avdelning för att se om det fanns stöd för att rösta bort Lindgren på kongressen.
Danny Palm vittnade också om hur han sommaren 2016 uppmanats att i smyg kartlägga stödet för Lindgren hemma på avdelningen i Malmö.
Om Dannys uppgifter är korrekta är det uppseendeväckande. Flera bedömare beskriver handlandet som grovt illojalt.
Danny Palms kritik tillbakavisades på alla punkter av dagens organiserare och de ansvariga för verksamheten.
Fast på Transports Linköpingavdelning väckte artiklarna ändå frågor. Där kontaktade man Martina Kromnér och frågade: ”Stämmer uppgifterna? Blev även vi kartlagda, när du var organiserare hos oss?”
Jag träffar Martina på ett kafé i utkanten av Norrköping. Hon har med sig en hel mapp med papper från tiden som anställd organisatör. Hur var det nu, kartlade hon sina arbetskamrater?
– Nej, det uppdraget slapp jag. Skälet var nog att jag väntade barn och skulle gå på föräldraledighet sommaren 2016. Men jag minns att en annan organiserare kontaktade mig och var konfunderad över just kartläggningen.
– När avdelningen ringde mig svarade jag spontant att det Danny Palm beskriver stämmer med det jag upplevde. När jag i våras satt hemma i köket och läste att Lars Lindgren avgått utbrast jag högt: ”Jaha, då lyckades dom till slut!”
Martina Kromnér är terminalarbetare. Hon började sina yrkesbana på bemanningsföretaget Logent, som uthyrd till olika lagerkunder i Norrköping. Det var också där hon kom i kontakt med facket och Transports specialsatsning på organisering.
– Jag var med och drog i gång en fackklubb på Logent. Jag fick en jättepositiv bild av Transport och organiseringsidén. Efter hand har organiseringsverksamheten utvecklats, fast tyvärr inte åt det positiva hållet.
– Jag tycker inte att det är rätt väg att gå, att starta konflikter på arbetsplatser där relationen är bra med arbetsgivaren. På Logent behövde vi inte starta ”bränder”. Det fanns tillräckligt med problem ändå.
På sommaren 2015 rekryterades Martina som organisatör, med placering
i Linköping. Tjänsten bekostades till 50 procent av förbundet och 50 procent av avdelningen. Arbetsledningen skedde från förbundskontoret.
Jobbet startade i september och första uppdraget blev en stor larmcentral med närmare 150 anställda. Bara ett dussin personer var med i facket.
Martina Kromnér fick detaljerade order från ledningen i Stockholm. Hon skulle genomföra 42 individuella intervjuer. Det blev snabbt uppförsbacke:
– Jag jagade folk och försökte boka intervjuer, oftast på kvällarna. Varje möte tog mellan en halv och två timmar och kostade runt 200 kronor i form av fika eller en pizza.
– Men de jag intervjuade sa att facket kommit för sent. Alla som hade något driv hade slutat eller sökte andra jobb. Jag rapporterade nästan direkt att det inte gick att komma framåt på larmcentralen, men blev ändå beordrad att fortsätta. Det var tungt, jag kände mig ganska utlämnad.
I efterhand kan hon konstatera att ett halvårs arbete blev resultatlöst. Ingen fackklubb startades. Ett fåtal personer fyllde i en medlemsansökan till Transport, men Martina tror inte att de fullföljde inträdet.
Under arbetet hade hon täta kontakter med ledningen. Antingen via telefon eller möten på förbundskontoret. Det var under de samtalen som Martina Kromnér förstod att det fanns andra mål också.
– Budskapet var inlindat, men det handlade helt klart om att förbundet måste få en ny ledning – om organiseringsverksamheten skulle få leva vidare. Det sades rent ut att förbundet var uppdelat i två läger. Ett mot och som var för vår verksamhet. Väldigt tidigt fick jag höra att Lars Lindgren inte var positiv.
– I början av 2016 var jag med vid en träff på Bommersvik. Där fick vi se siffror över medlemsutvecklingen och över vår verksamhet. Som jag uppfattade det pekade inga kurvor åt rätt håll. Budskapet var att vi måste jobba ännu hårdare, annars skulle förbundet lägga ner verksamheten, eller skära ner den, och vi skulle förlora jobben.
Martina minns hur hon och Danny Palm snackade lite med varandra på Bommersvik. Samtalet handlade om framtiden. Inte kunde det väl vara så illa att allt bara skulle läggas ner?
Martina Kromnér väntade barn och hade tidigt meddelat att hon skulle ta föräldraledigt sommaren 2016. Hon fick höra att hon kunde komma tillbaka som organiserare – förutsatt att hon gjorde bra ifrån sig under månaderna som var kvar.
– Fast jag ville inte det. Den hårda styrningen från Stockholm kändes fel. Min kampanj på larmcentralen blev inte lyckad, trots att jag gjorde mitt bästa. Jag har funderat över varför det inte fungerade.
– Kanske berodde det på att många av de anställda var unga. De var glada över att ha fått ett jobb. På en arbetsplats med större åldersspridning är det nog lättare att starta facklig verksamhet. Det behövs eldsjälar också. Någon som Lars Karlsson på Logent, som drog ett stort lass när vi startade klubben där.
Vid kafébordet ber jag Martina att läsa igenom Danny Palms berättelse på nytt. Är det något i den som är felaktigt?
Hon säger:
– Danny jobbade kvar ett år längre än jag och en del av det han upplevde var jag inte med om. Men jag känner ändå igen mycket i hans berättelse och jag blir förbannad när folk påstår att han ljuger.
– Precis som Danny blev jag instruerad om att avdelningen inte fick lägga sig i mitt arbete som organiserare. Uppstod det konflikter på arbetsplatsen var det inte ombudsmännen som skulle lösa dem.
Martina Kromnér hade kontakt med andra organisatörer under sin tid som anställd. Transportarbetaren kontaktar en av dem, med frågan: ”Hur ser du på Danny Palms berättelse?”
Svaret blir:
– Det är mycket som stämmer. Mer vill jag inte säga just nu.
