220 mil från Kiev
Åkeri. Åtta dagar in i kriget vaskar chauffören Oleg Blokhin av sig utanför lastbilen på Örebro Truckstop. Han har nyligen haft kontakt med familjen hemma i Ukraina och känner lättnad. Men för landsmän, parkerade intill, är situationen för svår att tala om.
Parkeringsplatsen i stadens utkant är gigantisk. Här står hundratals lastbilar, många polskregistrerade. Över en motorhuv hänger tvätt. Mycket är som en vanlig kväll här, annat totalt förändrat. Det har gått en vecka sedan Ryssland invaderade grannlandet Ukraina.
Oleg Blokhin står utanför sin lastbil. Han kör för ett litauiskt åkeri, utgår från staden Kaunas och kör främst läkemedel.
”Ukrainare?” frågar Nermin Pudic, som är med. ”Da” svarar Oleg. De börjar kommunicera – Nermin, som arbetat mycket med försäkringsfrågor för Transport, har sina rötter i forna Jugoslavien och talar flera av de slaviska språken. Även nu går det bra med lite hjälp av översättningsprogram i mobilen.
– Min fru är fortfarande kvar hemma, med vårt barn. En son som är 13 år. De ska försöka ta sig till gränsen mot Polen, säger Oleg Blokhin.
Och han själv? Oleg rycker på axlarna – han har inget svar. Om han åker till familjen i Ukraina kommer han inte ut ur landet igen. Han måste jobba. Men Oleg känner sig ändå jämförelsevis väl till mods:
– Jag har haft kontakt med frugan, allt var okej. De är tillsammans, hon och vår son.
Hemmet ligger drygt 15 mil från Kiev, i Poltava Oblast (Poltavas län). Oleg märker att namnat Poltava väcker reaktioner.
– Jag vet… Poltava var en militär katastrof för Sverige, säger han och skrattar lite ironiskt åt historien, början på undergången för det svenska stormaktsväldet.
Med Nermin Pudic, som är färdtjänstchaufför, talar Oleg Blokhin om rutter och last. Nermin tipsar om telekombolag som öppnat upp för fria samtal.
Oro för konsekvenser
En annan chaufför börjar tala med Nermin. Chauffören, Georgi, är bulgar och också han känner av oron för vilka konsekvenser kriget kommer att få.
På ett annat truckstop, i Tyskland, mötte han både ryssar och ukrainare:
– Det var inte direkt öppet bråk. Men du vet, man märker att det är konflikt, säger Georgi, som kör egen lastbil för ett svenskt bolag.
En bit bort står två landsmän till Oleg Blokhin. Också med dem kommer Nermin Pudic i kontakt. ”Aha, press?” säger de, och förstår att det handlar om frågor om kriget. Båda är påtagligt berörda, slår ut med armarna i en gest som uttryck för vanmakt. I den enes hytt ligger en slags mjukt textilamulett, som påminner om det ortodoxa korset med rundade avslut.
Ingen av dem vill vara med i tidningen, det känns för svårt. Om den senaste veckans utveckling i hemlandet säger de snabbt något – att det är hemskt, fruktansvärt. Obegripligt? Jag frågar inte om översättning.
