”Vi vill starta fria icke-statliga fackförbund i Iran!”
Internationellt. Reza Shahabi har nyligen släppts ur fängelset efter tortyr och isolering. Davood Razavi har en dom på fem år hängande över sig. Båda var bussförare i Iran. Deras brott? Fackligt engagemang. I kväll berättar de på ett öppet möte.
Reza Shahabi och Davood Razavi kom till Stockholm i går för ett fyra dagar långt besök i Sverige. Allt i syfte att berätta om arresteringar, summariska rättegångar och långa fängelsestraff under miserabla förhållanden för iranier som vågar trotsa landets hårdföra teokratiska styre – och starta fria, obundna fackförbund.
Fack, knutna till staten, ”gula fackförbund”, finns det redan gott om. På Irans arbetsplatser utgörs de av så kallade islamiska råd. De tillhör centralorganisationen Arbetarnas hus och driver, enligt Shahabi och Razavi, inte arbetarnas sak. Lojaliteten ligger hos staten och näringslivet.
Bussförarna från busschaufförernas fack i Teheran (Syndica Vahed) kom i sällskap med läraren Loghman Veisi från Iranska lärarförbundet. På en pressträff i LO-borgen gav också han en skrämmande bild av lärarnas situation med låga löner, otrygga anställningar, stor arbetsbörda och hård statlig styrning.
Trion kom från ett besök med norska fackförbund, inbjudna till Stockholm av Facklig plattform Iran. Det är ett samarbetsorgan som leds av LO (Kommunal, IF Metall, Lärarförbundet) och Transport – med transportaren och taxiföraren Saied Tagavi som drivande eldsjäl.
Reza Shahabi var allvarlig och tydligt märkt av sina många år i fängelse. Att han släpptes i förtid från ett sexårigt fängelsestraff tackar han kamraterna i sitt fackförbund för. Liksom svenska och andra nationella fack har de protesterat och tryckt på de styrande för att få honom fri.
Men mest av allt tackade Reza Shahabi sin fru, som hela tiden bearbetat olika organisationer.
– Det finns ett talesätt att bakom varje stor man finns en stark kvinna. Min fru har fått vara både mamma och pappa för våra barn. Hon har försörjt familjen genom att torka och lägga in grönsaker och frukt till privat försäljning, stöttat och besökt mig i fängelset.
Där erbjuds varken mat eller toalettartiklar, allt hänger på de anhöriga, berättade Reza Shahabi.
– Maten var gamla fimpar, tändstickor och plåster. Inget som gick att äta.
Reza Shahabis axel knäcktes under tortyren då han hängdes upp på en korsliknande ställning för att tvingas erkänna olika ”fientliga handlingar” mot staten. Han hungerstrejkade sig ur isoleringscellen till allmän avdelning med 180 politiska medfångar och fick till slut komma till sjukhus för operation. Men skadorna i ryggraden och klämda nerver plågar honom fortfarande. Reza Shahabi kan inte gå längre än 200 meter innan han behöver vila. En ny operation krävs, men familjen saknar pengarna.
– Vi lever inte nu, vi bara överlever. Jag är förbjuden att arbeta som busschaufför och hankar mig fram med lite jobb inom taxi och taxiväxel, men det ger inte mycket. Vi fortsätter att lägga in grönsaker och frukt för försäljning, men har inte råd att sätta våra barn i privat skola, säger Reza Shahabi.
I en färsk rapport (Global rihts Index 2018) beskriver världsfacket IFS Iran som ett av de värsta länderna i världen att arbeta i. Landet hamnar under rubriken ”inga garanterade rättigheter”.
Det är för att få stöd i kampen för att starta fria fack och få rätt att slåss för sina mänskliga rättigheter som aktivisterna besöker Sverige. De vet inte om de kommer att drabbas av nya repressalier när de återvänder hem. Men hoppas att den internationella uppmärksamheten ska skydda dem.
I fjol ledde statsminister Stefan Löfven en stor handelsdelegation till Iran, med besök hos president Hassan Rouhani, efter lättade sanktioner. Med på resan bland näringslivets toppar fanns en facklig representant, IF Metalls ordförande Anders Ferbe.
Shahabi, Razavi och Veisi säger att varken de utländska företagen eller sanktionerna mot landet har stött arbetarnas sak eller lett till bättre arbetsförhållanden. Tvärtom gynnas bara det iranska näringslivet och de styrande, ytterligare.
– Vi har inget emot att företag från andra länder etablerar sig i Iran. De är välkomna. Men de måste ta med sig de löner och arbetsvillkor som gäller i hemländerna, betonar Reza Shahabi.
Kollegan Davood Razavi tillåts inte heller arbeta som busschaufför. Efter att han var med och startade bussfacket tvingades han i förtida pension. Frun arbetar och han jobbar en del som taxichaufför. För två år sen dömdes han till fem år och tre månaders fängelse. Som andra fackligt aktiva, anklagad för att vara ett hot mot nationens säkerhet.
– Att inte veta om eller när domen ska verkställas är psykisk tortyr. Jag tänker på det hela tiden och har till och med gått till domstolen för att få svar.
Ovisshet och väntan är en medveten taktik från regimen för att avskräcka från facklig aktivism, hävdar Davood Razavi. Han fick till svar att domstolen inte hunnit längre än till 2014 års domar.
– Men om du säger upp din advokat så kan vi pröva ditt fall direkt, sa domarna sen. Så fungerar rättsväsendet i Iran.
Att arrangera offentliga fackliga möten är nästan omöjligt i Iran, förklarar Davood Razavi. Samtidigt pågår dagliga protester mot styret. Nyligen samlades metallarbetare i södra Iran. 60 personer arresterades och bara tio släpptes, uppger han.
Trots att han inte har tillstånd att arbeta fackligt fortsätter Davood Razavi.
– En grupp lastbilschaufförer strejkar sen två veckor. De har många krav, men det viktigaste är att de ska få bilda fria fackliga organisationer. Om vi går samman inom olika yrkesgrupper kommer vi att kunna påverka regimen. Vi ska lyckas och situationen ska bli bättre.
Lastbilsförarna har låga löner och priserna är höga på reservdelar och drivmedel. Långa väntetider i hamnarna, utan lön, för att lasta och lossa är också ett gissel.
– Vi startade bussfacket i Teheran för 14 år sen. Jag och 250 kollegor fick sparken, men 95 procent lyckades ta sig tillbaka till jobbet och fick behålla de rättigheter vi kämpat oss till. Mellan 2004 och 2005, bara ett år, fick vi igenom en lönehöjning på 250 procent!
Det är därför Davood Razavi fortfarande tror att facklig kamp ger resultat. Det ger honom kraft att fortsätta.
– Jag, min fru och mina fackliga kamrater drabbas av repressalier och förtryck. Men jag ångrar mig inte. Att 15 000 bussförare fått ett bättre liv ger mig energi, här inifrån, att stå emot förtrycket.
Fotnot. I kväll (fredag den 15 juni) kan den som vill veta mer om fackets kamp och arbetsvillkoren i Iran höra den fackliga trion på ABF vid Sveavägen i Stockholm, klockan 17 – 19.30.
På lördag eftermiddag (den 16 juni, klockan 16–18) har göteborgarna samma möjlighet på Järntorget (Södra Allégatan 1B, i Göteborg).
