Vägen till chaufförsyrket

Blogg. Åsa har börjat en YKB-utbildning för att bli lastbilschaufför. Det här är hennes berättelse om hur det gå att som snart 50-årig journalist börja ratta tunga fordon. Läs del 1 av Åsas berättelse.

Lastbil, YKB, truck, hjullastare, nä det var inte tanken när jag gick ur journalisthögskolan för inte så längesedan, men här sitter jag på en utbildning för att just bli yrkeschaufför. Ja, ibland blir jag lika förvånad som många andra. Hur sjuttan hamnade jag här som 50 åring?

Många utbildningar har det blivit med åren, jag fullkomligt älskar att veta saker och kunna själv. Är det något som mina föräldrar alltid skrattat åt är det just, “ja, Åsa, du ska alltid göra allting själv och gärna vara proffs på det direkt”. Sanning i det är det, även fast det tar emot att erkänna det. Men med åldern så blir man visare… eller?

Allkonstnär

Jag är helt enkelt en sådan där person som kallar sig “allkonstnär”, kan inte bara nöja mig med att göra en sak utan gärna många, och gärna samtidigt, för fy för att bli uttråkad och bli monoton. Nä, det är väl gissningsvis en av anledningarna till att jag sitter här och utbildar mig igen. Att vara ärlig så kanske inte detta är det första valet jag trodde jag skulle bli när jag blev stor. Journalistiken ligger mig varm om hjärtat, men uppenbarligen är jag för gammal för yrket och att få en tillsvidare-tjänst är inte helt enkelt i ett Sverige där varje bloggare eller kändis kallas journalist och skriver eller är en hallåa för något roligt TV program. Så att “tillbilda” mig, ja jag vet, det finns inget sådant ord, men jag tycker det är ett bra uttryck för det jag gör. Jag vill inte ta bort mina gamla utbildningar utan jag vill helt enkelt lägga till saker i min privata verktygslåda för att leva ett mer intressant liv ur mina ögon sett.

Nåväl, så här sitter jag nu några månader in på en utbildning som yrkeschaufför. I min enfald trodde jag självklart att “tja, det är väl bara ett teoriprov och en uppkörning sen är det klappat och klart” OJ vad fel jag hade.

Frågeställningar

 Resan till skolan kantades av många frågeställningar till mig själv, och många tankar om jag var helt frisk som nu kastade om och börja studera detta. Släntrar in i klassrummet. Och vips börjades det prata om YKB och en rad massa andra förkortningar. Snacka om att jag satt där som en fågelholk, vaddå ett teoriprov och ett körprov, nä, så enkelt är det verkligen inte. Stora krav ställs, och bra är väl det egentligen.

Ja, så där satt jag och stirrade dumt framför mig, och kände att “jaha, det var inte så bara att köra lastbil kommersiellt”.

Lektioner rivstartar med teoridelen för C-behörighet. Vägmärken blandat med högerregeln och min absoluta favorit (skrivs med stor portion sarkasm) P-skyltar. Nej, förstår fortfarande inte dessa skyltar, när det gäller hur det gäller eller varför. Usch säger jag.

För att backa bandet lite, och gå tillbaka till när jag läste på högskola, så var det eget ansvar som gällde. Pluggade du inte så klarade du dig inte, kort och gott. Lektioner var inte obligatoriska men bra om du gick. Sedan när dessa var avklarade kan du sitta och studera var som helst. Så är det inte här. 7-16, bara den tiden går att ifrågasätta för mig cirka 100 gånger, och även fast jag läst ett tag nu så förstår jag fortfarande inte varför det är denna tidsram.

Nackdelar med yrkesskola

7.30 sätts lektionen igång (oftast lärarledd lektion på förmiddagen), lunch vid 11.00 och sedan självstudier i en webb-baserad lärmiljö, MEN “app-app” du måste sitta på skolan och studera du får absolut inte studera någon annanstans. eh, ursäkta va? Varför då? Ingen har något bra svar, och ja det är ett irritationsmoment som än idag stör mig. Jag har ett eget ansvar att läsa denna utbildning och klara den, jag studerar bättre i en tyst och lugn miljö, hemma, men ack nej, så är det inte. Så visst är det stor skillnad på högskola och yrkesskola. Enligt mig, mycket fler nackdelar med yrkesskola. Vi som studerar är i många olika åldrar, jag är näst äldst men behandlas som vi går på lågstadiet och att vi inte är ambitiösa framåtsträvande elever med egen tankeverksamhet. Sedan utan att vara elak mot mina lärare, så är det skillnad på en person med lärarkompetens såsom pedagogik, och en person som inte har det. Fast jag ska inte klaga, den skolan jag är på har bra lärare, det finns betydligt sämre ställen.

Det är egentligen bara att acceptera läget och fortsätta, det är några månader kvar, och gissningsvis mycket nytt att lära sig. Bara tanken på att köra en stor lastbil första gången får håren på armarna att resa sig. Går alla trafikskolelärare på något lugnande medel? Jag skulle då aldrig klara det. Men den delen spara vi till nästa gång.