Sista krönikan. Transport och andra fackförbund står inför ytterst svårhanterliga problem, skriver Lars Lindgren. Här kommer den sista krönikan han skrev som ordförande i Transport.
Förhandlingarna för att nå nya kollektivavtal har nu börjat. För vår del är transportavtalet först ut, tätt följt av miljöarbetareavtalet.
Många timmar kommer det troligtvis att gå åt innan vi når en överenskommelse med vår motpart Biltrafikens arbetsgivareförbund.
Kollektivavtalen är garantin för att alla som arbetar i Sverige ska ha anständiga anställningsvillkor, och en viktig påminnelse om hur den svenska arbetsmarknaden fungerar. Kollektivavtalen är i stort sett det enda skyddet mot hårdexploatering av arbetskraft. Dessutom säkrar de ett antal försäkringar som gör det möjligt för flertalet att bli sjuka och gå i pension utan att hamna i ren fattigdom.
De närmare 700 kollektivavtal som finns på arbetsmarknaden är själva förutsättningen för att klassklyftorna i vårt land inte har växt sig helt ohanterliga.
Detta har också flertalet i den arbetande befolkningen förstått. Enlig Medlingsinstitutets statistik har den fackliga organisationsgraden sjunkit, men ligger ändå kvar kring 70 procent för hela arbetsmarknaden. Samtidigt täcks omkring 90 procent av företagen av kollektivavtal.
På ett övergripande plan ser det alltså ut som den svenska modellen står stark. Ändå står vi inför ytterst svårhanterliga problem. För den svenska modellen kräver en hög organisationsgrad för att fungera.
Hela systemet bygger på att den arbetande befolkningen/arbetarklassen har förmågan att organisera sig fackligt och driva fram kollektivavtal. Där det inte finns kollektivavtal finns i praktiken nästan ingenting.
Den medvetenheten har tunnats ut, och det gäller i särskilt hög grad dem som arbetar inom den privata servicesektorn. Där ligger den fackliga organisationsgraden på 51 procent och bland ungdomarna är viljan att ansluta sig ännu mycket lägre. Det är djupt oroväckande.
Väldigt många av nittiotalisterna vet inte vad facket är och vilken betydelse det har för en väl fungerande arbetsmarknad. Ingen, inte föräldrar och inte skolan, har snackat med ungdomarna om facket. Många får inte ens frågan om de vill bli medlemmar när de väl kommer ut på sitt första jobb.
Detta måste vi ändra på. Det är inte mycket lönt för avtalsdelegationerna att förhandla fram bra kollektivavtal om det inte finns fackliga medlemmar som ställer krav på att de tillämpas.
Samtidigt måste vi inse att en rad faktorer har försvårat det fackliga organiseringsarbetet. EU:s fria rörlighet, individualiserad kultur, arbetsgivarnas rätt att importera arbetskraft från länder utanför EU, är bara några av dem. Sammantaget har de påfrestningarna blivit oerhört svårhanterliga för oss och andra LO-förbund inom de privata servicenäringarna.
Trots svårigheterna hoppas jag att alla medlemmar i förbundet närmast ser det som ett personligt ansvar att minska riskerna för att kollektivavtalen försvagas, både genom att värva medlemmar och säkra att avtalen tillämpas på de egna arbetsplatserna. På så sätt så stärker vi också förhandlingspositionerna för våra avtalsdelegationer.
