Hon vill skriva om sin egen generation
Skrivlust. Arbetare i 40- och 50-årsåldern behöver någon att identifiera sig med. Det tycker Alexandra Einerstam, som gick LO:s och ABF:s skrivarkurs i våras. Nu vill hon skriva om sin egen generations vardag.
Alexandra Einerstam har alltid hobbyskrivit. En teaterpjäs som tolvåring, ångestfyllda dikter som tonåring och när hon var politiskt aktiv socialdemokrat hade hon en blogg.
Men med barn och jobb har skrivandet blivit lidande. När LO och ABF annonserade om en skrivarkurs för arbetare var det därför självklart att söka för att komma i gång igen. Och hon kom in.
– Det var ganska hård konkurrens, men jag kom in på en reservplats. Det var väl karma att jag skulle går kursen. Mitt jobb är inte så intellektuellt, mycket går på rutin. Jag behövde något utöver simning och yoga för att aktivera hjärnan, säger Alexandra Einerstam när vi ses på ett kafé i Farsta centrum en kväll efter jobbet i början på september.
Novell och dikt
Inför varje kurstillfälle, som hölls digitalt, fick kursdeltagarna i uppgift att skriva en novell och vid ett tillfälle en dikt. Att deltagarna introducerades för novellen var kanske kursens starkaste inslag, tycker Alexandra.
– Det blir inte samma prestationsångest att skriva en kort novell som att skriva en roman på 380 sidor. Och det hinner även de som har heltidsjobb och familj med.
För att få tiden att räcka till att skriva formulerade Alexandra Einerstam meningar i huvudet under dagen – på cykeln, på jobbet, på tunnelbanan – och fogade sedan samman dem till en text. Skrivandet beskriver hon som en viktig pusselbit i sitt liv, en pusselbit som kom på plats under kursen.
– Jag var glad före kursen och jag var glad efter kursen. Jag gick till jobbet men fick leva ut mina drömmar på kvällarna – även om det inte blir någon bok. Jag känner att jag har något att tillföra när jag skriver. När jag inte har tid att skriva är det bara äta, sova, jobba, dö. Däremellan är det någon enstaka ljuspunkt, men jag är nog ganska mörk ibland, säger Alexandra Einerstam.
Författardrömmar
Hon tror att alla som använder det skrivna ordet har författardrömmar – en vision om en bok, antologi eller novellsamling. För egen del är inte drömmen att kunna försörja sig som författare.
– Jag vill fortfarande ha båda fötterna på jorden. Vissa politiker har aldrig haft ett riktigt jobb eller varit i ett fikarum. De blir världsfrånvända.
Alexandra Einerstam definierar arbetarklass som människor som har svårt att påverka eller styra över sitt eget arbete. Det handlar inte om utbildning.
– Du kan ha två magisterexamen och ändå ha ett kneg. Jag kan inte gå och vaccinera mig utan att ta en halvdag ledigt, säger Alexandra Einerstam som har arbetet som väktare i 20 år, men också är utbildad arkeolog.
Och det är sin egen generation arbetare, 40–50 åringarna, hon vill skriva om.
– Det finns litteratur om hur det är att vara 20 år och jobba på McDonalds eller ett callcenter. Men vi andra behöver också någon att identifiera oss med. Även om det inte går att påverka arbetet känner man sig mindre ensam om man vet att fler befinner sig i samma sits.
Vill skriva om klass
Alexandra Einerstam tror att anledningen till bristen på arbetarförfattare i hennes egen ålder är att livet har kommit emellan.
Dåligt självförtroende tror hon också spelar in.
– Jag tror att transportarbetare över lag har ett dåligt självförtroende. Det är lätt att tänka ”vad har lilla jag att komma med, som inte har pluggat”. Men det är ”lilla jag” som jag är intresserad av. Jag vill höra hur vi mår.
Själv vill hon också helst skriva om klass – men ibland pockar andra berättelser på.
– Då kan jag inte säga nej, de måste skrivas ner. Jag får inte välja. Jag måste böja mig för orden som kommer.
Just nu skriver hon på en skönlitterär inlaga om klimatförändringarna.
– Det är en dystopi. Alla tror att när oljan tar slut kommer Armageddon. Men det är när bina dör som människorna förändras, säger Alexandra Einerstam.
