Krönika

Sveket

Davids krönika. Problemet med att få covid-19 är inte att sjukdomen i sig alltid är så farlig. Problemet är att det inte går att veta vart den ska ta vägen. Ska det bara bli en snabbt övergående förkylning? Eller något betydligt värre, sjukhusinläggning, syrgas och kanske mer eller mindre bestående men.

Det verkar som om de flesta blir smittade på jobbet och det måste innebära att folk också går och arbetar fast de är sjuka. Kanske tänker de att företaget ska slippa ta in en ersättare?

Tyvärr är det så att det sparade arbetspasset kan generera femtio eller hundra andra vakanta pass som måste besättas då kollegorna blir smittade. Så den ”duktige” sjukes resonemang är inte helt glasklart och man utsätter också sina arbetskamrater för stor fara och hälsorisker.

Att få corona är som att bli intagen av en främmande makt och det enda man kan göra är att lägga sig platt. Själv hade jag nästan ingen feber när jag fick den, men blev otroligt trött och sov i en vecka. Sedan tog jag det lugnt i flera veckor.

Läkaren sa att den kritiska punkten är när man börjar känna sig frisk och kanske går tillbaka till jobbet. Då kan smittan slå till igen och gå ner i lungorna. Det stämmer faktiskt, jag känner personer (sådana som velat vara duktiga och till lags) som hamnat på sjukhus efter att ha gått ut för tidigt eller varit sjuka på jobbet.

Men inget ont som inte har något gott med sig för min del. Efter den första tiden med trötthet, ont i bröstet och en outsläcklig törst (efter vatten), var det bara att ligga för ankar och invänta bättre tider – och att läsa.

Gode vännen Erik Löfvendals senaste bok hade just kommit ut. En tegelsten på sexhundra sidor och jag undrade stilla hur jag skulle mäkta med den.

Men precis som coronan intagit mig gjorde nu boken det. Den blev som en protest mot all snuttifiering och rappa Facebookuppdateringar.

Snart vände sig bladen själva och jag befann mig plötsligt mitt i tjugotalets Stockholm och ett hembiträdes värld. Den var så mycket hårdare än vi kan föreställa oss med alltifrån prostitution, män som sviker till ”oäkta” barn. Fast också med längtan och kärlek, en nymornad feminism och klassmedvetenhet i arbetarrörelsens tidigare år.

Sveket heter romanen och svek kan se ut på många sätt. Som att sätta barn till världen som man inte tar hand om. Eller som i dag, att smitta ner sina arbetskamrater.

Men vad tjänar det till att döma? En sak är ändå säker; vad vi människor än gör här i världen så är vi små, så små, så små.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Gregor Fritjofson:
    1 mars, 2021

    Bra nedtecknat, skriftställaren. Jag berörs och håller helt med dig i beskrivningarna om läget!

  2. Tina Messing:
    27 februari, 2021

    Kan varmt rekommendera denna roman , otroligt välskriven, research välgjord , och svårt att lägga ifrån sig // Tina Messing

Lästips:

Jonas Persson, Transports studieombudsman. Foto: Kamilla Kvarntorp

Säkerheten prioriteras när Transports kurser startar

Facklig utbildning. Mängder av fackliga utbildningar har ställts in i spåren av pandemin. Men nu börjar kurserna sakta komma i gång igen, både centralt och i avdelningarna.

Lastbilschaufför i hytt på skakig väg. Helkroppsvibrationer.

Skadliga helkroppsvibrationer

Åkeri. Helkroppsvibrationer är en stor, ofta dold, fara för många chaufförer. Transportarbetaren granskar problemet i en serie artiklar under hösten.

Vibrationer – illustration och grafik

Den dolda faran

Arbetsmiljö. Flisbilsföraren Johan skakade sönder rygg och nacke på dåliga norrländska vägar. Vibrationer i hytten kan ge värk, problem med ländryggen och ischias. Transportarbetaren granskar skadliga helkroppsvibrationer i en artikelserie som avslutas nästa månad.

Fel bygga lönepolitik på orättvisor

Debatt. I år firar jag 60 år med Transportarbetareförbundet. För att vara lite internationell, det har runnit rätt mycket vatten under broarna över Seine.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

Follow the money

Kriminalitet. Jag är varken jurist eller psykolog, sannerligen inte. Men jag kan se en poäng med strängare straff för grov kriminalitet.

Älskade jävla väg

På väg. Det började med Bob Dylan. Hans nasalt gnälliga sång lockade mig ändå som tonåring till att längta ut på vägarna. Inte minst för alla hans besjungna erövringar. Som i ”Girl from the north country”.

Att bygga ett hus tillsammans

Hattstugan. Vad gör man då den vuxna dottern är ledsen, har problem med en tidigare relation, är sliten efter flera års nattjobb som barnmorska och av att vara ensamstående med ett barn? Och hon har en enda stor önskan: att bygga ett eget hus? Jo vi bygger förstås ett!

Afghanistan – vilja och vanmakt

Ledare. Bilderna från Kabuls flygplats träffar som slag mot hjärtat. Desperata människor som klamrar sig fast utanpå plan som lyfter, de sista dödsdömda försöken ut från ett land i talibaners makt. Bilderna påminner om fiktion i film.

Ett helsike för den som ska kontrollera

Ordförandeord. Efter en lång skön sommar känns det spännande att öppna datorn och friska upp minnet med vad som är på gång i höst. Det blir mycket att ta tag i.

Fortsatt instabilt politiskt läge

Debatt. Vi kan inte motivera våra medlemmar att vare sig rösta eller bli medlemmar i ett parti som inte värnar den svenska modellen, skriver ombudsmännen från Transports avdelning 6 Värmland.

Det måste gå att kombinera lönsamhet och schysta villkor

Debatt. Marknaden för bud och hemleveranser har vuxit explosionsartat de senaste åren. Dels tack vare digitaliseringen men den har också accelererat kraftigt på grund av coronapandemin.

Vi är bra på att lyssna!

Ledare. Hej kamrater och läsare! Här skriver jag nu för första gången, som ny tillförordnad chefredaktör för tidningen.

Vad är en röst på S värd i nästa val?

Ordförandeord. Vart är Socialdemokraterna på väg egentligen? Frågan är ytterst aktuell och bottnar i att partiet nu tvingas leverera det elände man gick med på i den så kallade januariöverenskommelsen.

Kräv att vi ska få använda toaletten!

Insändare. Det är ingen hemlighet att gigekonomins företag, som Foodora, inte tar hänsyn till arbetarnas rättigheter och säkerhet. Förutom usla arbetsvillkor, mycket låga löner och osäker arbetsplats, måste vi också utstå omänskligt bemötande av restaurangerna.

Utsatt arbete i färdtjänsten

Insändare. Vi färdtjänstchaufförer är en av de personalgrupper som får samhället att fungera. Vi tillhör en samhällsviktig funktion. Vi kör barn med olika behov till skolan. Äldre till daglig verksamhet, vårdinrättningar och sjukhus.

Jag känner mig verkligen inte trygg …

Ordförandeord. En fråga man kan ställa sig i dessa i flera avseenden märkliga tider är ju vad som i framtiden kommer att vara det så kallade nya normala. Jag tänker på flera saker, men vill börja med det som håller på att hända inom LO.

Nu lämnar jag över

Ledare. Det här blir min sista ledarkrönika i Transportarbetaren. Efter 19 år som chefredaktör lämnar jag stolen, för att gå i pension lite senare i år. Många tankar snurrar när jag försöker summera min tid på Transport och förbundets medlemstidning.