”Procentlönen måste bort!”
Taxiförare. Efter fyra år som taxichaufför skulle Jerker Johansson kunna skriva en roman. Om ”procentlöneträsket”. Om tolv timmar långa körpass utan riktig rast. Om att halka runt på slitna sommardäck med gamla och sjuka bak i bilen.
– Jag är i grunden metallarbetare. Inom industrin skulle de här villkoren aldrig accepteras. Men nu jobbar vi med utsatta människor, inte plåt, och då anser samhället att det är okej.
Jerker Johansson bor i en gammal nedlagd skola utanför Trollhättan. I hushållet finns en sambo och två miniatyrbullterrier.
När vi träffas har Jerker just avverkat tre tolvtimmarspass på raken. Det är så han jobbar. Tre dagar jobb, tre dagar ledigt, tre dagar jobb …
Det var slumpen som gjorde att han sökte sig till taxi. Metallföretaget ville dra ner och tog chansen att köpa ut ett besvärligt skyddsombud.
Efter ett år hemma med full lön ville Jerker Johansson tillbaka till arbetsmarknaden. Det blev taxilegitimation.
– Jag visste inget om taxibranschen och hamnade direkt i procentlöneträsket. I början var allt nytt. Jag jobbade massor av timmar, så lönen blev ändå skaplig. Men ganska snart gick jag ner i tid till mer normala arbetsveckor och då stod det ju klart hur låg lönen är.
– Oron gnagde i bakhuvudet hela tiden. Skulle pengarna räcka till räkningarna? Redan i mitten av månaden såg man vartåt det lutade.
I likhet med många kolleger körde Jerker Johansson både privatkunder och ”upphandlade resor” – det som förenklat brukar kallas för färdtjänst.
Hårt pressat bud
2017 gjorde Västra Götaland en ny upphandling av färdtjänst, sjuk- och skolresor. Bolaget Kronan blev stor vinnare med ett hårt pressat bud. Det höll i något år och slutade i konkurs.
Vid upphandlingen kom också en entreprenör från Sörmland. En företagarfamilj där maken drivit flera taxibolag i konkurs och dömts för skattebrott och fått näringsförbud. Fast på Västkusten var det med nya bolag som anbudet vanns – nu med hustrun som formell företrädare.
Jerker Johansson kände till bakgrunden, men valde ändå att söka jobb hos den nya entreprenören.
– Jag var less på att jobba för 118 kronor i timmen och såg en chans att förhandla upp lönen.
Han kollade att bolaget hade minibussar och fick löfte om att köra en av dem, med fast lön enligt Transports bussavtal. Det dröjde dock innan bussarna kom och i april 2019 började Jerker köra ändå, för 136 kronor i timmen. Det motsvarar strax över 22 600 kronor i månaden.
Någon månad senare kallade företagsledningen till chaufförsmöte.
– De ville sänka lönen. Genom att införa procentlön. Jag var den ende som öppnade käften. Jag påpekade att det inte är okej att sänka en överenskommen lön på svensk arbetsmarknad.
– Men det bet inte. Jag var provanställd och såg ingen annan utväg än att skriva under ett nytt anställningsavtal. Med 38 procent på inkört belopp.
Ingen succé
Procentlönen blev ingen succé. Majoriteten av förarna struntade i att ta privatkörningar, eftersom resultatet i plånboken blev försumbart. Bolaget tappade intäkter och efter några veckor backade ledningen. Alla förare fick fast lön igen. 136 kronor i timmen.
Jerker Johansson stannade i åtta månader. Den 21 december 2019 sa han upp sig. Då hade länstrafikbolaget, Västtrafik, sparkat ut bolaget. På grund av obetalda skatter och avgifter.
I dag jobbar han på ett annat taxiföretag, som han beskriver som seriöst. Men erfarenheterna bär han med sig.
– Ingenting var seriöst på Sörmlandsföretaget. Den verklige huvudmannen är ju maken i familjen. Som har näringsförbud. Det var helt uppenbart för alla, att det var han som styrde och ställde.
Som fackligt aktiv såg Jerker Johansson hur de lokala cheferna blåste förare på lön och gödslade med skriftliga varningar. I slutet av november, när det började bli dags att betala ut oktoberlönen, kom inget lönebesked.
– Jag misstänkte direkt att lönen skulle utebli. Så blev det också.
Bolaget kallade till personalmöte. Den här gången kom hustrun och familjens då 17-årige son för att övertala förarna att fortsätta köra.
– Det var helt sjukt. Hustrun har ingen som helst aning om hur det går till att driva företag. Jag hade sett henne en enda gång under alla månader jag jobbade i företaget.
– Nu ställer hon sig upp och säger att bolaget nog ska få tillbaka kontraktet med Västtrafik. Eftersom det bara hänt ”en liten sak”. Liten sak!? I min värld är det en stor grej att inte betala in skatter och avgifter för anställda.
Begärt rekonstruktion
Taxientreprenören från Sörmland fortsätter att sätta myror i huvudet på fack och anställda. Företagsledningen har begärt så kallad rekonstruktion. Det innebär att förarna kan få lönegaranti. Från staten.
En märklig detalj i sammanhanget är oktoberlönen som till slut kom in på förarnas konton. I efterhand hävdar taxiföretaget att pengarna var ett lån. Förhoppningen var rekonstruktören skulle köpa upplägget, och betala ut lönegaranti även för den månaden.
– Landets alla skattebetalare får alltså stå för notan när Västtrafik gjort en dålig upphandling, summerar Jerker Johansson.
Han har läst det mesta som skrivits om företagarfamiljens tidigare agerande på ostkusten. En vår satt förare och drog dubben ur vinterdäcken, för att företaget inte hade pengar till sommardäck.
– Vi hade likartade problem. Det fanns inte pengar till underhåll av bilarna. Långt in på hösten, efter att frosthalkan kommit, körde jag på slitna sommardäck. Jag påpekade det och fick till svar att jag fick fortsätta åka på dem, tills de var olagliga.
– En lokal chef fick i uppdrag att leta upp nya däck till bilarna. Så billiga som möjligt. Han hittade regummerade däck för 500 spänn. Jag sa nej: ”Sätter du på dem på bilarna begär jag att Transports regionala skyddsombud lägger ett skyddsstopp! Vi ska ha riktiga vinterdäck. Nu!”
Vad vill Jerker Johansson ändra på i kollektivavtalet? Han behöver inte fundera många sekunder:
– Procentlönen måste bort! Den är ett hälsoproblem. Förarna jobbar under konstant stress. I speciella situationer kan man tjäna på ackordslön, men det vägs inte upp av osäkerheten. Att aldrig veta vad lönen blir.
– Dessutom påverkar procentlönen helt klart körbeteendet. Med kund i bilen kör man någorlunda normalt. Utan kund gäller det att snabbast möjligt ta sig tillbaka till stan igen.
Raster ett problem
Rasterna är ett stort problem i hela taxibranschen, tycker Jerker Johansson:
– Massor av förare jobbar tolvtimmarspass och det är rimligt att de får en ordentlig rast på åtminstone 30 minuter. Men många förare struntar i det, och det gillas av företagen som får högre intäkter.
Det är vanligt att åkarna drar av en halvtimme för rast, även om chauffören på sin höjd tagit ett kort måltidsupphåll med inloggningen kvar. Liksom att beställningscentralerna godkänner rast, och sedan bryter den – om det kommer en oväntad körning.
Han har funderat på om taxi borde omfattas av samma sorts regler som buss- och lastbilschaufförer. Med krav på färdskrivare. Då skulle rasterna bli reglerade.
– Fast det skulle inte bli oproblematiskt heller. Låt säga att jag är på väg med två rullstolsresenärer i bussen. Och så säger lagen att vi måste ta rast, ungefär som vanliga charterbussar. Då blir jag ju personlig assistent i stället. Passagerarna måste spännas loss och rullas in på fiket också. Det blir inte mycket till rast.
Jerker Johansson betonar att han ändå trivs med arbetet:
– Mötet med alla människor är givande. Om det blir ordning på anställningsvillkoren blir jag nog kvar till pensioneringen.
Fotnot: Läs mer!
