Rebecca Kandell är noga med kör- och vilotiderna, för många trafikanter är en utmaning även i Norge.

Arbetsliv. Tryggare rastplatser, bättre lön och högre pension. För Rebecca Kandell är det toppen att köra tankbil i Norge. – Men främsta skälet är ändå att det är roligare här med bergen, serpentinvägarna och den magiskt vackra naturen, säger hon.

Rebecca Kandell bor i Göteborg i förorten Bergsjön. Hon har alltså ganska långt till jobbet, en resa på ungefär 40 mil till Porsgrunn där det norska företaget Tipp transport AS har sitt kontor.

– Det går bra eftersom jag jobbar en vecka, och är ledig nästa. Det är skönt att inte vara borta två veckor. Jag får också betalt för resan upp till Norge från depån i Surte nära Göteborg, säger hon när vi möts strax utanför Sandefjord på sydkusten i Norge.

Rebecca surrar fast min cykel bakom hytten och langar in cykelväskorna framför sin ständiga följeslagarare, hunden Ernst, som övervakar storögt från slafen där Rebecca brukar sova. Hon kliver in i hytten och lämnar skorna kvar på trappan innanför dörren.

– Självklart, det här är ju mitt hem. Jag vill ha det rent, förklarar hon.

Gas till slakteri

Vi kör upp på motorvägen ovanför Sandefjord. Rebecca konstaterar att hon har glömt ett passerkort. Hon ringer kontoret som är bemannat alla dagar. Där får hon en ny order att leverera gas till ett slakteri. Vi rullar fram mot grindarna. Vakten öppnar utan att kräva passerkort. Rebecca kör vant fram till platsen för lossningen. Hon backar in den cirka 16 meter långa och 50 ton tunga lastbilen perfekt, utan att behöva justera positionen.

Hon ska fylla slakteriets tankar med både flytande koldioxid och koldioxid som gas.

– De kan döda 50 000 hönor på nolltid när koldioxiden tar bort allt syre i luften, säger hon och klappar om sin hund som får stanna i hytten en stund.

Hon sätter på sig hörselkåporna och den gula varsel- och skyddsjackan och öppnar luckan baktill. Rebecca ansluter de två slangarna för flytande koldioxid och gas till slakteriets jättelika cisterner. Hon säkrar kopplingarna med de rejäla skiftnycklarna innan hon påbörjar tankningen.

”Dör direkt”

– Jag har påtalat idiotin i att vi ska stå kvar här och övervaka. Skulle det bli en akut läcka dör man direkt. Men det spanska företaget som står för utrustningen kräver att man stannar vid kontrollpanelen bakom bilen. Man ska trycka på den här säkerhetsknappen var femte minut. Om man skulle tuppa av och inte trycker in knappen avbryts tankningen.

Efter en kvart är lossningen klar. När hon släpper på trycket efteråt dränks hon i ett moln av koldioxid. På marken ligger vit torris och rören i lastbilen är täckta med ett tunt lager is. Den flytande kolsyran håller en temperatur på minus 25 grader. Vinterhandskarna behövs därför året runt.

Särskilt påfrestande att lossa kan det vara vintertid när utomhustemperaturen går neråt minus 25. Efter att ha stått där och övervakat i kylan i två timmar är det då dags att köra vidare.

– Vid det laget fryser jag något förbannat. När jag sedan kommer in i värmen i hytten är det som gjort för att somna.

Mot Oslo

Nu är temperaturen behaglig kring 16 grader, med ett lätt duggregn. Vi rullar ut på motorvägen igen och kör i riktning mot Oslo. Rebecca svänger snart in på en Circle K-mack. Där fyller hon upp sin medhavda termos med kaffe.

– Det är gratis efter att man har köpt termosen för drygt 400 kronor, säger hon och pekar på butikshyllan med svarta termosar, lastbilschaufförens måstetillbehör.

Hon och hunden är vana resenärer. Förutom turerna i Norge kör Rebecca en del till Blekinge och träffar släkten – och det blir några mil på vägarna med husvagnen också. Hon tar dessutom gärna en billig tur till Medelhavet, snart bär det av till Cypern.

Rebecca har även en stuga i Alingsåstrakten att se till, jämförelsevis kort väg från hemmet: fem mil.

Ressällskap

Hon gillar att resa, men Rebecca väljer också Norge för den högre lönen och den betydligt bättre pensionen hon tjänar in till där. Hon har grundlön, timpeng och milpeng vilket ger ungefär 33 000 svenska kronor ut i månaden, 35 000 norska kronor. Ännu bättre var det innan den svenska valutan stärktes.

– Jag förlorade 4 500 kronor den första december. Pengarna är ändå inte viktigast. I Sverige är det farthållaren på och ganska tråkigt. Jag gillar den storslagna naturen och den roliga körningen i Norge. Det är upp och ner på serpentinvägar i bergen. Och magiskt vackert, det är som att köra runt i ett vykort.

Rebecca visar spektakulära bilder hon tagit. Långkörningarna är bäst för Rebecca, för då lämnar hon Sydnorges jämförelsevis plattare område för bergen och fjordarna.

– Men vintrarna uppe på fjället kan vara hårda när man får lägga kätting, säger hon och berättar om när hela ekipaget gled bakåt i en backe och bärgning fick tillkallas.

Värre incidenter än så har hon inte råkat ut för.

Välorganiserat

Hon har kört i Norge i fyra år nu och gillar att det är tryggt och välorganiserat.

– Inte en enda gång har jag behövt stressa för att hitta rastplatser och parkering. Och det finns ofta dusch, toalett och pentry med möjligheter att värma maten. Man är heller aldrig ensam.

– Det är dessutom nästan alltid gratis, om det kostar betalar företaget. I Sverige var det ett skämt: väldigt ofta fullt. Om det fanns plats hände det att jag fick betala själv med min lön. Man måste planera långt innan om man ska hitta en ledig plats i Sverige. Det finns för få rastplatser och de har stängt många.

– Klart det smutsas ner med avföring och annat, men vart ska vi yrkeschaufförer ta vägen? Vi lever i lastbilarna, men det finns ingen toalett i bilarna. Det är också konstigt när husbilar har toa.

I Sverige tvingades Rebecca ofta ställa sig ensam i ett industriområde för att sova. Inte så tryggt.

– De snor lampor och slangar diesel.

Norsk vägapp

I den norska vägappen Vegvesen trafikk finns bland annat information om rastplatser, dygnsviloplatser, bärighet på vägar och viadukter. Rebecca berömmer skyltningen som berättar var nästa mack och rastplats kommer. Om hon vill kan hon stanna till på en Truckers club och träffa andra chaufförer.

Men Rebecca känner aldrig ett desperat behov av att snacka. Hon känner sig inte ens ensam under de 200 mil långa turerna till Nordnorge, körningar som kan ta flera dagar. Hon har oftast bra tankar i huvudet.

– Om man har det jobbigt i livet för stunden kan det komma tankar man inte vill ha. Under en period hade jag det stökigt med mamma som jag bröt med, det var tufft. När jag har haft kärleksbekymmer har det också varit jävligt tufft, då har jag bara längtat hem för att kunna lösa problemet. Det är klart att man längtar hem ibland, man missar ju allt som händer, säger hon.

Hennes pappa är hennes bästa vän och de pratas vid flera gånger i veckan.

Rebecca har ett mjukt, vänligt och tillmötesgående sätt. Tatueringarna och ringen i näsan ger en aura av robusthet. Men hon hemfaller inte åt manlig chaffisjargong. Rebecka har fått säga till när killarna blir för närgångna med skämt under bältet.

– Nu räcker det, säger jag. Men det är lugnt, jag är avslappnad.

Mest män

Att hon är endast en av två kvinnor hos företaget som kör gas kan hon inte förklara, hon har 20 manliga kollegor med samma uppgift.

Förutom kylan och den lätt otrevliga övervakningen vid lastningen och lossningen beskriver Rebecca jobbet som rena pensionärssysslan. Hon körde bland annat schaktbil förut och det gjorde henne helt förstörd med de långa arbetsdagarna. Att köra kyl och frys var väldigt stressigt.

– Tankbil är klart bäst, lugnt och behagligt. Och vi sköter oss själva. Det gäller bara att hålla koll på vilotiderna och se sig för i trafiken.

Rebecca säger att hon kan sitta länge utan att få träsmak. De tre vältränade elitlöparna som flyger förbi oss på nästa rastplats lockar henne inte till en löprunda som avbrott.

– Jag är en periodare med träningen, konstaterar hon.

Snöskottningsramp

Rebecca nöjer sig med promenaderna med hunden medan hon arbetar. De fysiska momenten i jobbet är inte särskilt krävande. Hon visar snöskottningsrampen som inte heller finns i Sverige, ytterligare ett plus med Norge.

Rebeccas morfar var lastbilschaufför och som barn åkte hon ofta med hans kollegor i lastbilen när han hade pensionerats. Där i passagerarsätet såddes ett frö.

Hon gillar också teknik och bilar. Det tog en vecka för henne att lära sig lastbilen, hur man lossar och lastar gasen. Hon har kört gas i fyra år nu, men lastbil i totalt 14. Hon känner att det norska företaget litar på henne, de vet att hon levererar.

För att vara på topp, säker i trafiken och noggrann vid lastning och lossning, är hon noga med att sköta energinivåerna. Rebecca har alltid med sig ett gäng matlådor. Äta ute i Norge aktar hon sig för, priserna är mycket högre än i Sverige. Hytten fungerar som både sovrum och kök med mikro och frys. Och som hundkoja.

– Hunden är ett bra sällskap, så fort någon rör sig utanför bilen och gör något ovanligt väcker hunden mig. Jag är trygg i Norge, men Ernst gör jag mig inte av med, säger hon.