Katarina Ewerlöf har en egen studio, både hemma i stan och i sommarstugan.

Prisad inläsare. Lyssnar du på ljudböcker? Då vet du att uppläsningen är nästan lika viktig som berättelsen. Transportarbetaren har träffat Katarina Ewerlöf – en av Sveriges mest populära ljudboksinläsare.

Den är inte så stor, Katarina Ewerlöfs studio, men rymmer allt hon behöver för att spela in ljudböcker: En stol att sitta på, mikrofon, hörlurar, läsplatta och ett litet bord att ställa koppen med örtte på. Dessutom har hon utsikt över takåsarna i Gamla stan.

Studion ligger vägg i vägg med Katarinas lägenhet så att hon kan kila över när som helst. Det är en förutsättning för att hon ska hinna spela in ljudböcker vid sidan om jobbet på Stockholms stadsteater.

– Det händer att jag sitter och läser in vid midnatt. Då har jag repeterat på dagen och spelat en föreställning på kvällen. När jag kommer hem har jag en väldigt djup och uppvärmd röst. Sex timmar Norén med skrik och bråk kan vara jättebra när man ska läsa in ljudbok, säger hon.

Katarina började spela in talböcker för synskadade redan innan hon började på scenskolan.

– Det var ett drömjobb för någon som ville bli skådespelare. Man fick ju tolka text, säger hon.

När ljudbokstjänsterna kom hörde Bonnier av sig och frågade om Katarina kunde tänka sig att läsa in ljudböcker för dem. Ett drygt decennium senare har hon spelat in över 200 böcker och har även prisats för sina insatser.

Numera blir det mellan 10 och 15 ljudböcker om året.

– Egentligen har jag inte tid att läsa in så många, men jag vill, för jag tycker att det är så kul. Alla skådespelare vill läsa in ljudböcker, säger hon.

Vad är det som lockar?

– Jag tror att det är en slags återhämtning för oss. Det är sådan apparat kring scen och film. Då är det så skönt att få sitta ner och bara berätta. Jag tror att det är lägerelden i oss. Men det kan förstås vara krävande också.

Hur då krävande?

– Man måste vara väldigt koncentrerad och närvarande hela tiden. Det funkar inte att vara stressad eller sitta och tänka på annat.

Vilka böcker tycker du mest om att läsa in?

– Jag är gladast i att läsa in romaner. Inget ont om deckare, de är ofta roliga och välskrivna, men härliga relations­romaner är min egen favorit. Och klassiker, jag önskar att man gjorde mer klassiker. Men egentligen tycker jag om att läsa in all bra litteratur, oavsett genre.

Har du någon favoritbok bland de du har läst in?

– Det går inte att välja en, men Majgull Axelssons roman Jag heter inte Miriam som vi fick ljudbokspriset för, var en jättestor läsupplevelse för mig.

– Den var så välskriven och handlar om en rom under andra världskriget. Den påminner om hur viktigt det är med ­civilkurage hos oss som står runt omkring utsatta grupper och orättvisor. Den borde vara obligatorisk läsning i skolan. Jag rekommenderar den så varmt.

Finns det böcker som är svåra att läsa in?

– Ja, ibland kanske man sitter med en bok som man inte tycker om, det är en svårighet i sig, för det får ju inte märkas. Men det händer tack och lov väldigt sällan. Sedan är det så att vissa böcker inte låter sig läsas in hur som helst trots att det är bra litteratur. All text är ju musik. Man fraserar och jobbar musikaliskt gentemot texten. Därför kan jag bli så sur när jag hör att folk sätter på högre hastighet. Då försvinner ju rytmen. Men vissa texter har alldeles för långa meningar eller en rytm som inte passar att läsas högt. Då får man verkligen jobba för att ändå vara trogen författaren och göra det uppläsningsbart. Men det är en rolig utmaning också.

Läser du böckerna innan du spelar in dem?

– Nej, jag känner mig så säker på min textintuition. Jag förbereder mig genom att kolla vad det är för rytm. Är det en jazzig bok, eller en marsch? Sedan tittar jag på hur karaktärerna förhåller sig till varandra och vad de har för ålder, det påverkar hur jag gör dem. Och så kollar jag naturligtvis upp språk och uttal. Ibland är det jättesvåra namn till exempel. Men jag läser inte själva texten. Om det inte är en väldigt komplicerad meningsuppbyggnad, då händer det att jag går igenom texten inför nästa dag.

Har du kontakt med författarna?

– Ja ibland. Det är bra att kunna ställa frågor om man undrar något. Det var till exempel en bok om en man som var hemlig agent i Vietnam som hade opererat sig till kvinna men låtsades vara man. Då var jag tvungen att fråga författaren hur jag skulle låta, som en man eller som en kvinna?

Har du någon dröminläsning?

– Ja om ett förlag ringde mig och sa: ”Hej Katarina, nu ska vi göra en ljudboksserie med 20 klassiker”. Det skulle jag kalla ett drömprojekt, gud vad roligt det vore. Sedan vore det kul att läsa in mer lyrik. Men det gör man nästan aldrig.

Hur långt läser du åt gången?

– Oftast tre till fyra timmar, ungefär 70 sidor. Men ibland har man inte så mycket tid. Så var det med den nya boken av Ia Genberg, Detaljerna. Den kom lite fel och jag hade verkligen inte tid, men det var en så bra roman så jag kunde inte låta bli. Då fick det bli en halvtimme här och en halvtimme där.

Brukar du ta om mycket?

– Ja, ibland har man ju dagar då man inte förstår vad som händer, när tungan fastnar bakom framtänderna hela tiden, man sluddrar och säger fel. Andra dagar flyter det bara på.

Hur förbereder du rösten om du inte har spelat sex timmar Norén innan?

– Då brukar jag sjunga en liten trudelutt.

Du är en av de inläsare som svenskarna helst lyssnar på. Varför tror du att det har blivit så?

– Det är svårt mig att svara på. Men jag tycker verkligen om att läsa in och det kanske påverkar? Egentligen gör jag inget annat än vad jag brukar göra. Det är ju en skådespelarinsats. Jag tolkar texten och försöker överlämna den så där lagom målande. Det är ju en skiljelinje. En del spelar ut jättemycket, andra inte alls och jag ligger kanske någonstans mittemellan.

Lyssnar du själv på ljudböcker?

– Det händer inte så ofta, jag läser nog helst själv. Men i somras lyssnade jag på Jonas Karlssons Regnmannen medan jag gick och grejade i trädgården. Den var jättebra. Jag har också lyssnat jättemycket på Tomas Tranströmers inläsning av sina egna dikter. Det är så underbart avspänt för det låter som att han har släpat med sig en kassettbandspelare. Ibland sitter han i köket och man hör någon gå i ­kylen. Eller så sitter han i någon trädgård så man hör bilar åka förbi eller någon som hostar. Jag har lyssnat på dem säkert 50 gånger. Det är så fint. Om man är nyfiken på lyrik tycker jag verkligen att man ska lyssna på Tranströmer.

Varför tror du att ljudböcker har blivit så poppis?

– Vi har så bråttom hela tiden och då kan det vara långt till det där med att läsa, men vi behöver ändå fylla på anden. Då är ljudböcker en sådan enkel sak. Man kan ju lyssna medan man gör något annat. Dessutom får man litteraturen tolkad, man får både skådespeleri och litteratur. Man får lyssna till någon annans berättelse och gå i någon annans skor ett tag. Det gör att vi vidgar våra perspektiv och ser på våra egna liv på nya sätt.