Ordförandeord. När dessa rader skrivs, har vi precis landat taxiavtalet. Jag brukar vara återhållsam men för en gångs skull kan jag säga att avtalet är ganska bra, både för branschen och våra medlemmar.
Vi är särskilt nöjda med garantilönen som i det nya avtalet blir densamma för hela landet. Den höjs med totalt 2 285 kronor, vilket motsvarar 10,58 procent. Så där kan man verkligen snacka om en låglönesatsning! Den nya löneklassen för förare med mer än fyra år i yrket ger drygt 9 procent lönepåslag.
Men jag tänkte försöka höja blicken från förhandlingsbordet en stund, även om det känns som jag haft stenhårt fokus på förhandlingar senaste halvåret.
Det är jäkligt tuffa tider nu för våra medlemmar. Vi kämpar stenhårt för att försöka få till så bra avtal som möjligt på våra avtalsområden. Även om det gått hyfsat på de flesta, ni som brukar läsa den här krönikan vet att jag aldrig är nöjd, så ser vi hur inflationen äter upp löneökningarna och mer därtill.
Det var nära att det blev konflikt på bevakningsområdet. Arbetsgivarnas ovilja till konstruktiva förhandlingar tvingade oss att varsla om konflikt. Där hittade vi en lösning efter medling som var acceptabel, absolut inte mer än det.
Det var efter långa och intensiva diskussioner internt, både i förbundsstyrelsen och med delegationen, som vi kom fram till att säga ja till medlarbudet. Vi bedömde att vi nått vissa framgångar i för oss relevanta frågor, men nöjda var vi absolut inte. Det största problemet i de förhandlingarna var egentligen en motpart som varken ville eller kunde förhandla, utan behövde hjälp med motivationen av både varsel och medling.
Häromveckan presenterade LO en medlemsundersökning som visade att i dag kan en av fem i LO-kollektivet inte leva på sin lön utan behöver skjuta till pengar från annat håll. Och i detta läge ska tydligen Kristersson och hans hejdukar sänka skatten för dem som tjänar mest i vårt samhälle. Jag såg att han själv skulle få en bit över fyra tusen i månaden medan en undersköterska skulle casha in hela 80 spänn. I det häradet finns många med arbetaryrken, många av Transports medlemmar.
Att den borgerliga regeringen med sina kompisar från SD är en regering för de rika är det inget snack om. De stampar på arbetarklassen med sin skattepolitik. Inte för att det var en överraskning, men det blir lite extra känsligt när man sitter i förhandlingar om villkor för en medlemsgrupp som inte direkt har de bästa villkoren på arbetsmarknaden.
Inte heller blir jag särskilt imponerad av Socialdemokraternas kontring. De vill ju också ställa sig in hos den välbeställda medelklassen. Deras motdrag är, hör och häpna, att sänka skatten! Om jag förstod det rätt så skulle det dock ge samma dryga hundring i månaden till alla arbetstagare så där finns ju någon sorts rättvisa. Men sänka skatten nu? Med den här inflationen är det slöseri att pumpa in tio miljarder av statskassan för småpengar, även om det är bättre fördelat.
Tio miljarder skulle kunna läggas på insatser för att motverka inflationen, skapa jobb och samhällsnytta. Varför inte på infrastrukturen? Järnvägsunderhållet och vägnätet är ju sorgligt eftersatt. Och tycker man att tio miljarder är för lite i dessa svarta hål finns det ju en välfärdsapparat som skriker efter pengar och resurser. I och för sig ett svart hål det också, men man kan väl få hoppas att det skulle göra skillnad.
Med dessa funderingar är det tillbaka till förhandlingsbordet för att teckna så bra avtal som möjligt på de områden som är kvar.
