Trettionio år i Transports tjänst
Mötet. Alla visste vem Karin som körde gula bussen var, färre att hon kallades Slaktaren från Torslanda. Det svarta hårburret har blivit grått efter cancern. Själv kallar hon sig blondin.
– Du har alltid haft en brunett men nu har du fått en blondin, säger jag till min gubbe.
Stort skratt. Karin fyller rummet med energi, som alltid, snabbt ordsvall, stort omfång, varm och omtänksam, glad. Hårburret har blivit rakare och persiennerna är nerfällda i arbetsrummet på Transports Göteborgsavdelning, Fjärde Långgatan. Något hände med ögonen under behandlingen med cellgifter och strålning mot den elakartade lilla kulan som upptäcktes i vänster bröst och opererades bort. Karin har blivit ljuskänslig och bär svarta glasögon när hon går ut i ljuset.
Fast ingenting märks på humöret och Karin blev inte orolig. Tänkte: Nu har jag fått det här, då löser vi det. Hade inte håret, ögonbrynen och fransarna fallit av hade ingen märkt att hon var sjuk, säger hon själv. Karin var inte trött, mådde inte illa och sov bra, sex timmar som alltid. Jobbade som vanligt.
Men var det inte jobbigt att tappa håret?
– Jag trodde det men tänkte: Nu blir jag Sinéad O’Connor (modig irländsk artist). Jag satt i trädgården och drog av hårtussar. Grannen frågade: Vad gör du? Ska jag hjälpa dig? Hon tog en trimmer och rakade av allt. Det enda var att jag frös om huvudet, så jag hade mössa inomhus. Karin är ju inte håret. Karin är Karin ändå.
Började i SKTF
Karin är frisk nu, ska ”bara äta cancerpiller i fem år”. Den 1 april, efter nästan 40 års medlemskap i Transport, gick hon i pension. Fast hon började i tjänstemannafacket SKTF och körde innan dess kors och tvärs till alla göteborgska slutstationer i spårvägens buss.
– Jag fyllde på tvål och toarullar, socker, kaffe. Var social redan då så alla visste vem Karin i gula folkabussen var.
Att hon lärt sig hitta förde henne till kommunen och jobbet som byråassistent på färdtjänsten, då i kommunal regi. Karin tog hand om specialfordonen till särskolorna. Satt och la körslingor, kände varenda unge, kunde varenda skola och älskade sitt jobb. Men Taxi Göteborg lockade med 1 000 kronor mer i lön, så Karin tog steget dit som trafikledare (senare växeltelefonist) med ansvar för både färdtjänst och taxi. Och gick med i Transport.
I matrummet längre bort i korridoren hörs skratt och skämt rulla över lunchbordet, men Karin lyfter luren och får en stram röst. En hr-ansvarig krånglar. Det var dags att sätta ner foten, förklarar Karin när hon lagt på luren.
Mer tid med barnbarnen
Framför henne på skrivbordet tornar ett meterhögt berg av handlingar upp sig. Det ser kanske rörigt ut men mapparna är ordnade i datumföljd, försäkrar Karin. Barnbarnen Alvin, Vilma och Leo ler från fotografier på väggarna. När vi ses ligger kvällsmötena på rad, måndag till lördag, men snart får hon mer tid att hänga med både barnbarn och vänner, åka skidor och turista med tåg och bil i Sverige.
Blicken går till ett inramat porträtt. Länge brann där ett ljus för en av ”hennes” sopgubbar. Lars Krok eller Kroken som han kallades.
– Han omkom så fruktansvärt, ramlade ner i en underjordisk sopbehållare, kvävdes till döds där nere bland soporna. Jättehårt för Transportklubben och kompisarna och hans gravida dotter som var med på begravningen. Han skulle bli morfar! Kroken var en problemlösare, försökte bara göra sitt jobb. Trafikledningen borde inte ha skickat dit honom ensam. De skulle ha varit två.
Vill ha fler avgiftsklasser
Vid kongress efter kongress har Karin röstats in som ledamot i förbundsstyrelsen. Till den första kom hon som aktiv i Transportklubben på Taxi Göteborg. Fick höga röstsiffror. Nu lämnar hon också det uppdraget. En fråga hon lyft hörs också från många medlemmar – sänkt medlemsavgift. Men Karin har inte fått gehör i förbundsstyrelsen.
– Klarar vi inte av att sänka den så borde vi i alla fall kunna införa fler löneklasser. I dag tas högsta avgift ut vid en lön på 28 600 kronor. Men vi har flera medlemmar som ligger kring 40 000–50 000 kronor i månaden och vi vet att de som tjänar under 30 000–35 000 kronor har svårt att klara sig i dag. Allt har blivit dyrare och lönerna har inte hängt med.
Har du ångrat något beslut i förbundsstyrelsen?
– Ibland håller man inte med. Vi på avdelningen har velat ha in andra personer i vissa ledningar, men har majoriteten fattat ett beslut så blir det så. Då får man stå upp för det. Fast jag retar mig på LO:s senaste manifest. Alla arbetarförbund kunde inte enas om att alla arbetare skall kunna leva på heltidslön. Skrivningen blev i stället bör. Det hade jag aldrig gått med på! säger Karin och slår ut med armarna.
Orden jagar varandra, fort, fort.
– Är man högst upp i ett fackförbund får man aldrig glömma dem ”där nere”. Medlemmarna är förbundet. Fler medlemmar ger mer styrka och makt och då ökar också pressen på oss i ledningen att agera.
Höga förtroendesiffror
I en intern undersökning för några år sedan fick Karin Peterson högst förtroendesiffror. En pensionerad miljöarbetare som ringde redaktionen och spydde galla över Transport, tidningen, alla… hade bara gott att säga om Karin.
Hur bär hon sig åt?
– Jag står för min åsikt, vad jag tycker och tänker. Och så här: Varje gång du tänker ta ett beslut, fråga dig ”vad är medlemsnyttan?”. Har du det med dig så kommer du långt.
Men några brister har du väl?
– Jag är jävligt envis och det kan vara jobbigt för den som sitter bredvid, men jag har blivit mer ödmjuk. Bara för att jag gör något som jag tycker är bra behöver det inte vara bra för någon annan. Det har jag fått lära mig av mina barn.
Varhelst människor samlas, i facket eller på jobbet, blir det stundtals bråk och gnäll, viljor bryts. Ofta beror det på stress, att människor är överbelastade eller utarbetade, funderar Karin.
– Jag tänker: Hur mycket jobb det än är så är jag säker på att vi löser det. Man kan alltid göra eller förändra något. Jag är lösningsorienterad, vaknar oftast glad på morgnarna. Ligger inte sömnlös.
Dags för en känslig fråga. En facklig tvist löstes 2024 genom att Unionen tog över organiseringen av taxiväxeltelefonister från Transport medan kabinpersonalen övertogs av Transport. En lång tystnad uppstår, samtalets första.
– Jag förstår att ibland måste man göra byten och organisera om men… att åka ut till medlemmarna och berätta det kändes som ett svek. I mitt hjärta. Telefonisterna hade ju varit hos oss så länge och vi hade precis varit ute och hjälpt dem bygga en klubb på Taxi Göteborg, som helst ville kasta ut Transport.
Karin Peterson kom till Göteborgsavdelningen som (handplockad) kassör. Uppdraget var att få ordning på en dysfunktionell arbetsplats, berättar hon. Säga upp vissa och anställa nya. De som misstyckte gav henne smeknamnet Slaktaren från Torslanda.
– Jag tänkte hela tiden att jag skulle återvända till Taxi Göteborg.
”Avdelningsmamma”
Men Karin Peterson blev kvar och har utvecklats till ”avdelningsmamma” med känselspröt för om någon inte mår bra. Öppna dörrar är en nyckel, säger hon, kamratskap. Från klockan 6 på morgnarna har hennes sopgubbar kunnat ringa henne, innan avdelningen öppnat och hon uppslukats av förhandlingar eller fastnat i möten.
En bra historia då? Det måste vara den om slambilsföraren som arbetat prickfritt i alla år, men fick problem när han behövde tömma tanken.
– Det var sent på fredagseftermiddagen och han ville inte störa någon, så han tömde ut slammet på en åker. Hjärnsläpp. Det trängde in i vattenbrunnen hos en granne, så företaget ville sparka honom. Skäl för avsked? Javisst, men jag fick bolaget att gå med på att om han skötte sig felfritt i ett år, så skulle han få behålla jobbet. Han fick stanna.
Lätt att hamna fel
Annars är det samhällets kantstötta och hemlösa som Karin Peterson ömmar för och kommer fortsätta stötta på olika sätt. Betala kaffe, sticka sjalar och lovikkavantar, lämna överbliven mat. En dag på väg in till jobbet från garaget ramlade hon nästan över en sliten man som låg och sov på golvet.
– Jag puttade lite försiktigt på honom och han levde, men sa att han var fruktansvärt hungrig. Jag åkte upp till avdelningen, bredde några mackor och tog med mig kaffe ner. Du skulle sett hur han slukade dem. Han sa: Jag trodde inte du skulle komma tillbaka. Du måste vara en ängel.
Det är så lätt att hamna fel, det kan hända alla, resonerar Karin.
– Man ska alltid se människan, oavsett vad som hänt. De här människorna är jag aldrig rädd för. Men personer bakom skrivbord som talar om för anställda som jobbat i 22 år att de ska bort… de gör mig rädd, säger Karin Peterson.
