EU förordar minimilöner

Den svenska modellen, med kollektivavtal som förhandlas fram mellan arbetsgivare och fack, utsätts för nya attacker. När EU-kommissionen i april presenterade ett omfattande sysselsättningspaket rekommenderade unionen alla länder att införa lagstadgad minimilön.

Transports ordförande, Lars Lindgren, och chefen för det fackliga Brysselkontoret, Per Hilmersson, är oroliga över utvecklingen.

– Vi var skeptiska, men fick löfte om att vi skulle få bevara vår svenska modell i samband med EU-inträdet, anmärker Lindgren.

I eurokrisens spår upplever han att EU försöker ta ett fastare grepp om lönebildningen, som ett sätt att hantera krisande ekonomier. Frågan om minimilöner lyfts allt oftare upp på dagordningen – och den svenska och nordiska modellen går på tvärs mot hur lönebildningen sköts i majoriteten av de andra EU-länderna.

I Sverige, Finland och Danmark blandar sig staten inte i löneförhandlingarna genom att lagstifta om lägstalöner.

I Tyskland har man en blandmodell med lagstadgade minimilöner enbart för vissa grupper och branscher. I övrigt gäller lägstalöner och lagstiftning.

Målet med EU-kommissionens stora sysselsättningsprogram är att skapa 20 miljoner nya jobb fram till 2020. Åtgärderna handlar bland annat om att ge anställningsstöd till företagen och att öka rörligheten på arbetsmarknaden. Förslaget tar också upp synpunkter på just lönebildningen och man rekommenderar medlemsländerna att införa minimilöner. Det motiveras med att de sämst betalda ska kunna leva på sina löner.

I dag har mer än 8 procent av den arbetande befolkningen i EU löner som ligger under EU:s fattigdomsgräns, enligt unionens egen statistik. Siffror från statistikbyrån, Eurostat, visar också att gapet mellan högsta och lägsta minimilön inom unionen är stort. Bland de 20 länder som har lagstadgade lägstalöner i år visar det sig att arbetsgivarna i Luxemburg betalar bäst, 1 801 euro per månad, vilket motsvarar cirka 16 200 svenska kronor.

Näst bäst är Irland med en månadslön på cirka 13 100 kronor för en heltidsanställd. I bottenligan placerar sig Bulgariens och Rumäniens arbetsgivare, som stannar vid 1 200 respektive drygt 1 400 svenska kronor i månaden.

Tyskland placerar sig i en klass för sig eftersom landet inte har haft några reallöneökningar under de senaste elva åren. Det har skapat stora svårigheter för de sydeuropeiska länderna att hävda sig i konkurrensen med den tyska industrin.

I Tyskland uppskattas var femte person arbeta inom vad som kallas låglönesektorn.

Hur illa ute är då den svenska modellen?

Det nya programmet för sysselsättning är inget lagförslag utan ett meddelande. Där stakar EU ut en riktning för hur man önskar att arbetsmarknaden ska utvecklas. Sverige är inte piskat att följa rekommendationer.

Än så länge omfattas många av våra anställda också av kollektivavtal, vilket minskar pressen att införa minimilöner.

Men rekommendationen om lönerna är ändå en fingervisning om att EU nu riktar in sig på arbetsmarknaden och lönebildningen, efter att ha fattat beslut om hur medlemsländer ska sköta sina ekonomier.