Covid-19 satte fart på matleveranserna
Gigjobb. Londons borgmästare Sadiq Khan har sagt att det finns ungefär 40 000 förare som levererar restaurangmat till hem och arbetsplatser i staden. Det märks verkligen i gatubilden. Oftast är det unga män, med rötter i länder utanför England, som kör omkring med färgglada boxar på ryggen. Ju snabbare de kör, desto högre blir timpengen.
Som vanligt är det mycket människor som rör sig i Londons Chinatown. Huvudsakligen är det turister eller kvällens teaterbesökare som går från den ena asiatiska restaurangen till den andra för att jämföra menyer och priser. Huvudsakligen handlar det om två gågator som heter Gerrard Street och Lisle Street. Läget är centralt nära Piccadilly Circus, strax söder om den relativt stora gatan Shaftesbury Avenue. De två restauranggatorna är prydda med orangeröda lyktor några meter upp i luften. Jag stannar till på Newport Place som sammanbinder gatorna.
Tidigare har platsen varit ett ganska lugnt litet område. Nu är det i stället förarna på Uber Eats, Wolt och Hungry Panda som har bildat en vibrerande hubb för matleveranser. De hänger lite grann mot sina fordon, pratar med sina kollegor men har hela tiden en blick mot sin mobiltelefon. Jag börjar prata med Prekash, en kille i 25-årsåldern. Han är född i Indien men har flyttat till London med sin fru.
– Jag jobbar oftast mellan klockan 12 på dagen och fram till 10 eller 12 på kvällen, det beror på om jag får beställningar, säger Prekash. Här är det många indier som jobbar men även brasilianare. På ett pass brukar jag tjäna runt hundra pund. Det kostar inget att ansluta sig till Hungry Panda men jag måste bestämma mig för ett geografiskt område där jag ska jobba.
Ofta samlas alltså en grupp med leverantörer på en och samma plats där det finns gott om restauranger. Det är lätt att känna igen dem. De tar nästan aldrig av sig sina hjälmar och de har hela tiden minst ett öga på sin mobiltelefon. Nya uppdrag kan ju komma när som helst.
Tar tunnelbanan hem
Prekash bor i Wembley Park som ligger i västra London långt från Chinatown. Där bor också hans fru som läser till sjuksköterska och deras son.
– Nej, jag cyklar inte hem, säger han och skrattar lite. Jag går bort till Piccadilly Circus och så tar jag min cykel på tunnelbanan hem. Nu har jag snart en ny beställning. Maten ska hämtas i Islington men den är inte klar på restaurangen ännu. Eftersom jag utgår här från Chinatown är det faktiskt många asiatiska studenter som sitter hemma och pluggar och vill få mat levererad härifrån.
Jag frågar Prekash om jag får ta en bild på honom men den annars mycket vänlige och pratsamme killen skakar bestämt på huvudet och ler vänligt. Efter att ha frågat andra bud om samma sak förstår jag att knappt någon vill vara med på bild. Det är ju inte säkert att alla har sina papper i ordning eller så vistas de i England illegalt.
På ett annat ställe blir jag aggressivt påhoppad av ett bud som kräver att jag ska ta bort en bild av honom. Han har ingen laglig grund för detta men för att inte hamna i en lång och stökig situation tar jag bort bilden. Det finns ju tusentals andra att fotografera dessutom.
Mönstret går igen när man rör sig i London. På plats efter plats samlas matbuden och umgås lite mellan beställningarna. Förutsättningen är just att det ska finnas några olika restauranger som bildar en liten hubb. Leicester Square samlar många men här får man ett lite mer uppgivet intryck. Många bud sitter nästan lite håglöst och pratar med varandra.
Jag beger mig norrut i jättestaden. Vid tunnelbanestationen Wood Green finns ett antal restauranger, bland annat McDonald’s. Det innebär förstås också en ansamling av matbud. Jag tar kontakt med tre av dem, men två pratar knappt någon engelska alls. Algeriern Mez gör sig i alla fall förstådd.
Jobbar från förmiddag till kväll
– Jag jobbar här från Wood Green och har ett område som sträcker sig bort till Tottenham och Edmonton, säger han. Jag måste hålla mig inom det området och jag kan inte ta beställningar på andra ställen. En dags arbete brukar ge mig mellan hundra och hundratjugo pund. Men då jobbar jag från förmiddagen, hela dagen och på kvällen.
Så går jag längs Green Lanes som är huvudgatan här i Harringay. Hela tiden ser jag matleveranser som är på väg. De obligatoriska boxarna, där maten håller sin temperatur, skiftar i de flesta färger. Uber Eats är gröna, Hungry Panda gulsvarta, Deliveroo ljusgröna och Just Eat lysande orange. Det är lätt att göra kopplingen till färger på olika fotbollslag i de här delarna av London. Arsenal har rödvita dräkter och Tottenham vit-svarta…
Det är långt ifrån första gången jag är i London. Genom åren har det blivit mycket både av turistande och reportage. Jag har sett en del trender komma och gå i stadslivet.
Det är inte så länge sedan som jag faktiskt noterade att antalet uteliggare var ganska litet i de delar där jag rörde mig. Då var de koncentrerade till gatan The Strand i centrala London. Trenden med tiggare från Rumänien och Bulgarien, som var stor i Sverige under en period, kunde man heller inte riktigt märka av i London.
Hemlöshet och tiggeri
I dag ser det helt annorlunda ut. Man möter en kombination av hemlöshet och tiggeri på många platser i tunnelbanan. Främst i de dyrare delarna av centrala London, men även ute i stadsdelar och förorter. Min känsla är att det huvudsakligen är vita britter som inte fastnat i något socialt skyddsnät. Påfallande ofta är det kvinnor som vädjar om hjälp.
Den här gången möter jag heller inte så många personer som åker runt på moped för att lära sig stadens geografi och sedan kunna kvalificera sig för att få köra de klassiska svarta taxibilarna. Kursen de har gått har blivit känd under namnet
The Knowledge. Det har krävts detaljerad kunskap om gator och trafikleder i London för att få köra taxi.
Numera klarar sig taxichaufförer och matbud väldigt bra med en gps på mobilen. Å andra sidan har London alltid varit frekventerat av olika bud på cykel eller ännu troligare en vespa. Med den typen av fordon tar man sig snabbare fram bland stillastående bilköer.
20 miljarder pund
Det som visar sig så tydligt på gatan måste också gå att belysa med statistik. Statista är en global plattform för statistik och rapporter inom olika branscher. 2024 beräknas branschen som levererar färdiglagad restaurangmat omsätta 20 miljarder pund. I nuvarande valautaläge handlar det om cirka 260 miljarder svenska kronor på ett år. Antalet användare beräknas fortsätta stiga precis som det gjort tidigare. 2017 använde 12 miljoner britter tjänsterna, i dag ligger den siffran på 44 miljoner. 2028 väntas siffran ha ökat till 52 miljoner.
I den statistiska kurvan är det lätt att läsa ut vad som har hänt; under pandemiåren 2019–2021 fördubblas omsättningen i branschen. Covid-19 gjorde helt enkelt att många valde att stanna hemma och beställa färdigmat i stället för att gå på restaurang eller handla i livsmedelsaffären.
När det gäller åldern på beställarna är den förvånansvärt väl spridd. Gamla som unga beställer på onlinetjänsterna.
Olycksdrabbade
Transport for London, TfL, är en transportmyndighet som ansvarar för den dagliga driften av huvudstadens kollektivtrafiknät och sköter Londons huvudvägar. 2022 beräknade TfL att ungefär 40 000 personer jobbade med hemleveranser av färdiglagad mat. Det förklarar delvis att förare av lätta motorcyklar är den mest frekventa gruppen när det gäller trafikolyckor i London.
TfL försöker göra något åt detta och ger till exempel fria kurser för motorcykelförare. Fortfarande är det faktiskt möjligt för en 17-åring att köra över hundra kilometer i timmen efter bara en dagskurs. Förutsatt att man har den välbekanta L-skylten på sitt fordon. L:et står för learner eller nybörjare på svenska.
Londons borgmästare, Sadiq Khan, har fått frågan om säkerheten under en av sina frågestunder. Där säger han bland annat:
– Personer som kör motorcyklar, mopeder och skotrar är fortfarande tragiskt nog överrepresenterade i olyckor på våra gator. De representerar bara 3 procent av alla körda kilometrar men stod för 19 procent av alla dödsfall i trafiken på Londons gator 2021.
Fotnot: 10 brittiska pund var värda 133,59 svenska kronor i mitten av juni.
