Corona-ironi och allvar blandas på Örebro truckstop
Åkeri. – Det är helt förbjudet för oss att komma in eller gå på toaletten. Lastbilsföraren Jack Johansson får lägga ifrån sig fraktsedlar och handdator på flaket när han kommer med gods till en terminal. I rådande coronatider.
Jack Johansson kör för Västbo Transport i Smålandsstenar och tycker, likt chaufförerna som förmiddagsfikar inne på serveringen, att coronalarmet blivit lite väl överdrivet.
– Så tycker de flesta på åkeriet också, säger han.
Dörren öppnas och en annan chaufför kommer in med händerna lyfta till ett avvärjande stopp.
– ”Två meter, två meter!” Vi får inte vara någonstans längre.
Ytterligare en lastbilsförare hakar på:
– Backa intill, säger de. Det är knappt de öppnar rutan en gång när man kommer, bara en liten glipa för fraktsedeln. ”Håll dig på avstånd!”
Skratt och skämt lättar upp stämningen och förarna är överens om att pandemin i alla fall fört något gott med sig: De rullar snabbt genom Stockholm.
– Förr var det parkering när jag kom upp på Essingeleden, konstaterar Amel Smajlagic från Tommy Nordberghs åkeri som tankar lastbilen mellan hagelskurarna.
Medan Jack Johansson har exakt lika mycket att göra som före pandemin har det blivit betydligt körigare för Amel Smajlagic. Han fraktar livsmedel.
– Det har ökat så förbannat. En jävla massa extra bilar har satts in för Icas gods. Det är den här hysterin hos folk. Jag förstår inte varför de hamstrar så. Vi har inte haft några problem med leveranserna. De kommer fortfarande från utlandet. Jag körde varor från Italien i går.
Och han är inte rädd för gods från hårt corona-drabbade Italien? Amel Smajlagic skakar på huvudet:
– Vad jag förstår ska det gå genom tullen på något sätt.
För egen del oroar Amel Smajlagic sig inte, men han har märkt att personalstyrkan har glesnat på terminalerna han kör till.
– Vi får inte komma in på Icas toaletter. Men vi har egna i Västerås. Frågan är var det här ska sluta? Jag är mest orolig för vad som händer efteråt, när smittan lagt sig, säger han.
Stefan Hellberg kör svavelsyra till pappersbruk, stålindustrin och reningsverk och har inte märkt så mycket av pandemin, mer än att det blir stopp i vaktkurerna.
– Jag börjar fundera på om det inte är överdrivet? Det är bara att köra på som vanligt, blir en sjuk får en vara hemma. I Norrköping.
Fast nu börjar förstås både Scania och Volvo att stänga ner, resonerar han vidare.
– Om lastbilarna går sönder, och det gör de ju förr eller senare, får vi tag i reservdelar då? Jag har kört bränslebil förut och får åkarna inte tag i diesel till lastbilarna så får vi ju inte ut något alls… Då kan det vara läge att börja hamstra toapapper!
Stefan Hellberg är fyllda 62 år och har gått ner på 65 procents tjänst, så han oroar sig inte så mycket. Hans behörighet att köra farligt gods varar två år till, sen tänker han lämna vägen och gå i pension.
Krister Cedel är heller inte så berörd. Han kör kemikalier till kommunala reningsverk och räknar med att han behövs för att hålla samhällsmaskineriet i gång. Fast bilradion är påknäppt, förstås, och matar hela tiden fram nyheter.
– Jag har en liten pojke hemma och är lite nervös att de ska börja stänga förskolor. Mina föräldrar är 80 år, men pigga och klarar sig. Vi får se hur det blir i fortsättningen, om de behöver hjälp att handla och så, säger han.
På serveringen går snacket vidare. Ännu en lastbilsförare hälsar:
– Tjena, här kommer corona-expressen.
– Va, sitter inte du i karantän, blir svaret.
Bengt-Göran Bergin, med smeknamnet ”Kungen” i vindrutan och ”King of the road” i skrift på jackan transporterar järnvägsräls för företaget HÅSAB. Han blev fast i Tallinn i över ett dygn utan att få lossa och målar upp en beskrivning av de rigorösa gränskontrollerna med tull och polis.
– Jag fick fylla i hälsobesked och grejer och intyga på heder och samvete att jag var frisk och inte kom med corona, innan de släppte in mig. Men när jag körde tillbaka till Sverige var det ingen koll alls. Det är ju lite konstigt.
I Stockholm var färjan inställd så Bengt-Göran Bergin fick bege sig till Kapellskärs hamn i stället. Trafiken är gles på vägarna, berättar han, och de utländska ekipagen färre.
– Allt har minskat. Nu håller de ju på och stänger Ikeas butiker också. På företaget? Där är det väl som vanligt, vi bara jobbar och kör. Sånt där virus biter inte på gamla gubbar… Jag har några år kvar till 70.
Flera av Bengt-Göran Bergins kollegor fastnade precis som han i overksam väntan på att få lossa.
– Några ledsnade, krokade av trailern och åkte hem, säger han.
Madde Andersson är den enda kvinnliga föraren på kaféet. Hon kör lastväxlare, grus och är maskinflyttare. Än så länge flyter jobbet på som vanligt, säger hon.
– Men jag tror över lag att de flesta jobb kommer att stanna av längre fram. Orolig är jag inte. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om mediernas bevakning. Kanske går den lite över styr.
Madde Anderssons åkare Stefan Johansson driver S.J:s Skog och schakt.
– Grävjobben rullar säkert på, men det kan nog bli kärvt med lastbilarna, spår han. Jag vet inte om jag ska oroa mig, medierna förstorar upp allt så kopiöst. Jag tror inte att det är så farligt, mer än för mina föräldrar, förstås. Jag hörde på radion att lungkapaciteten minskar när man blir äldre och att man då är känsligare för viruset även om man är smal och vältränad.
Vid en leverans gick chauffören Stefan Johansson in bakvägen, av gammal vana, men möttes av kundens förskräckta skrik:
”Vad gör du? Har du inte sett vår skylt?”
