Mörk samtid målad i stora drag
Konst. Lika levande yta men mer konkret djup. Björn Eriksson Molins måleri har blivit tydligare som kommentarer till samhällsutvecklingen. Värmlandsavdelningens ordförande ställer ut i Karlstad i november.
Det är knappt en månad kvar till vernissage på Galleri Kika (Konst i Karlstad). I ateljén hänger en ännu inte helt färdig duk: en svart trädgårdsstol omkullvält, utslängd i något som anas som granskog.
– Det har hänt något inför den här utställningen, blivit mer föreställande. Det ser mörkt ut på många håll i världen, med krig och konflikter. Miljö och klimat får inte den omvårdnad som behövs, säger Björn Eriksson Molin.
– Är man engagerad är det svårt att bortse från.
Och Molin är engagerad. I facket (”viktigt!”), politiken (för Vänsterpartiet, sitter bland annat i kultur- och fritidsnämnden) och konsten (”även måleri kan stå på barrikaderna”).
Han är ordförande för Transports Värmlandsavdelning och alternerar mellan arbete på fackets kontor och DB Schenkers terminal. Båda ligger vackert på Örsholmen, med storslagen utsikt över Vänern.
– Jag gör bilder väldigt få vill köpa. Jag målar det som betyder något för mig själv, inte för en publik. Om andra tycker att det är bra är det jätteroligt och att ställa ut är alltid roligt, mest för det sociala – att träffa vänner och konstnärskollegor, att visa mina bilder för dem. Och också för att träffa nya människor eller folk som återkommer utan att jag känner dem, säger Björn.
Inspirerar
Stadens landskap, bakgårdsmiljöerna, har gett inspiration. Som klotter på rostiga containrar och elskåp. Men i högre grad har det blivit det vilda, naturen, som inspirerar – de stora skogarna, fjällen. Björn vandrar till exempel regelbundet, gärna i Jämtland.
Sedan 20 år arbetar Björn Eriksson Molin på terminal, hos Schenker, som numera har DB i namnets förled. Om det är okej betalt? Jo, det är bra och hyfsad lön med tanke på utbildningsbakgrund, tycker Björn. Som också suttit med i avtalsdelegationen för transportavtalet.
– Att vara konstnär är inte lukrativt. Jag tror att minst 99 procent av alla som håller på försörjer sig på annat.
Men det har ändå blivit bättre jämfört med hur det såg ut tidigare, enligt honom. Det galleri Eriksson Molin ställer ut på i november, Kika, tillhör de seriösa gallerier som betalar ut utställningsersättning. Och numera får konstnärer som sålt verk till statliga institutioner, regioner och kommuner en årlig ersättning. Det fungerar ungefär som med Stimpengar till låtskrivare när musiken framförs offentligt.
– Det är ett par tusen som droppar in varje år, det är jäkligt bra, säger Björn.
Ateljéplats
Han har relativt nyligen fått ateljéplats i stadsdelen Herrhagen, ”Karlstads Söder”.
– Det är mysigt, flera gallerier och mycket restauranger, och samtidigt nära in till stan. Annars hade jag fått stå hemma och måla, fast det börjar bli kallt i ladan.
Det var en kompis som ringde och frågade om Björn var intresserad. De var med i samma konstnärskollektiv på 1990-talet. Då höll de till i lokaler i centrum där det i dag ligger en galleria.
Tidigare bara numrerade Björn Eriksson Molin sina konstverk, i dag får de titlar. I ateljén står Dirty boots från 2023. Björn sätter på Sonic youth-låten från 1990.
Annars lyssnar han på ”allt från Esbjörn Svensson trio och Frank Zappa till tung hårdrock och punk”. Målningen med den svarta kängan finns i flera versioner och kan även tolkas på flera sätt:
– En tolkning är att det är maktens känga som sparkar på folket. Men man kan också se det som att det är vår känga som sparkar uppåt.
