”Alla människor behöver respekt”
Bevakning. Per Svedberg blev väktare för att han inte ville jobba med människor. Men upptäckte att just det är själva kärnan i jobbet. Han försöker alltid se människan, bortom deras ibland bråkiga, stökiga beteende.
– En människa är en människa, oavsett var han eller hon befinner sig på samhällsstegen.
Så säger Per Svedberg när han kommer ut från Fyren, en av tre gallerior i centrala Hudiksvall där han ronderar till fots, när han inte kör bil. Det är sommar och lugnt, solen strålar.
Försöker skapa kontakt
– Ofta träffar jag ju folk när det är lite stökigt och någon larmat från exempelvis en butik. Jag brukar fråga hur de jag möter mår och har det, försöker skapa kontakt och visar alltid respekt. Fast inte för deras beteende så klart.
Under åren har Per lärt känna flertalet av ”snedseglarna” som håller till inne i stan för att köpa och sälja knark eller dricka ihop. Dyker ett nytt ansikte upp går han fram och hälsar. Reagerar nykomlingen negativt brukar de andra säga att ”Svedberg är schyst”.
Batongen har Per inte med sig, om det inte står uttryckligen i ett larm att någon är knivbeväpnad och att han ska ha den med. Använt den har Per aldrig gjort. Fast flera allvarliga knivdåd inträffat under senare tid, en del med dödlig utgång. Visst. Per håller med om att han har en annan arbetssituation än väktare i större städer med mer folk, grövre våld och allvarlig gängbrottslighet.
Bemötande
Men han håller ändå fast vid sitt koncept att försöka bygga en relation med den han möter.
– Då behöver man inte sätta på sig knivhandskar, använda batong, skrika eller leda ut personer. De går själva. Såvida de inte är tokfulla, förstås. Branschen borde ha en särskild kurs i bemötande. Min grundsyn är att människor är goda.
Det förmedlar Per när han håller kurser i arbetsmiljö i arbetsmarknadsparternas utbildningsnämnd, Bya, eller handleder färska väktare. Dagens handledning under första praktiken (”pytten”) är alldeles för kort. Den borde fortsätta under hela praktiken, anser Per. Plus att handledarna ska få betalt.
– Som det är nu kan väktare få rycka ut ensamma på sitt första larm.
Psykosocial arbetsmiljö
Per tycker att det talas alldeles för lite om den psykosociala arbetsmiljön i branschen, fast det borde vara prio ett.
– Mår du illa i själen är det ingen som ser det, då kan det gå så långt att människor blir sjuka på riktigt. Men vi ska inte ha någon machokultur, inte vara stålmän eller stålkvinnor. Vi måste prata om saker som händer, som: ”Tänk om jag fått den där kniven i mig”.
Alla behöver ventilera obehagliga händelser med sin chef. Att skicka ut en medarbetarenkät en gång om året utan insatser räcker inte.
Fackligt engagerad
De långa tolvtimmarspassen blir jobbigare i takt med att han blir äldre. De borde kortas i takt med stigande ålder, menar Per. Liksom att arbetet varannan helg inskränker på både fritid och umgänge. Ändå är Per Svedberg fackligt engagerad.
– Vill branschen ha väktare som gör ett bra jobb så måste man behandla oss som människor. Bry sig om och ge feedback. Själv är jag mycket stolt över att vara väktare.
