Blogg. Åsa är en snart 50-årig journalist som börjat ratta tunga fordon. Hon går en yrkesutbildning för att bli lastbilschaufför. Det här är del 4 av hennes berättelse.

I går var det +10 och i dag snökaos. Att försöka ta sig runt på parkeringen var en episod av Bambi på hal is. Nej, detta underlättar inte för min panik. Jag funderar kort på att börja andas i en papperspåse, men då ringer de nog efter någon och jag sumpar min chans. Varför utsätter jag mig för detta. Hm, undrar hur många gånger jag tänkt denna tanke dessa månader. När man är 50 år så har man redan rynkor, detta med prov och att utvärderas är inte min starka sida, får fullständig panik varje gång. Ja, det är dags för uppkörning och fler rynkor. Yippey!

YKB och uppkörning            

Det är lite konstigt upplägg ibland, enligt min egna åsikt, att jag ska köra upp och ta mitt C-kort (cirka 20 timmars körning) för att sedan köra ytterligare 10 timmar efter uppkörningen för att göra YKB-körning. Den senare ska vara mer utmanande och svårare, ursäkta va? Ska jag hoppa genom en ring av eld, köra på tre hjul eller åka på bakhjulen? Väldigt konstigt att köra ”vanlig C-körning eller YKB-körning” för det är, ja, precis likadant. Ibland blir det lite väl idiotiskt och skrattretande, varför gör makthavarna det så töntigt och dumt? Kanske är det så när teoretiker inte riktigt förstår hur det är i verkligheten, som vanligt…?

Inte bara körning

ADR grund och ADR explosiv ingår också i utbildningen. Om det inte snurrade i huvudet innan av alla nya saker, så gör det verkligen det nu. Olika UN-nummer, förpackningsgrupper, tunnelrestriktioner och fler utmanande saker att lära sin halvgamla hjärna. Vilka ting får du samlasta och inte. Två dagars teori, och sedan två prov, självklart, mer prov, yey. Och bara för att göra det mer intressant så pluggas det hårt inför YKB teorin samtidigt, och ja, ytterligare ett prov. Hurra.

YKB:n innehåller så otroligt många olika delar, det är verkligen en stor blandning, det kan bli BK vägar och lastsäkring, eller mer åt kondition och hälsa eller varför inte min favorit, mekaniken i bilskrället, ursäkta, lastbilen. Det är bromsar, luft, ventiler, kardanaxel (ni vet, stången), fjädring, vätskor, och jösses, det är så tråkigt, är så otroligt ointresserad av mekaniken. Är något fel, ring verkstaden, nej jag tänker inte ”mekka” och nej jag har inte det minsta intresset att lära mig det heller. Men det är bara att korvstoppa på, och lära sig det hela och hoppas att det håller kvar i hjärnan tills provet är klart.

Sen då

Nu har jag börjat kika på vad jag egentligen vill med utbildningen, vad vill jag köra? Snabbt är tanken på att fortsätta med E, alltså släp. Den förra klassen startade med släp-utbildning direkt efter sin C-utbildning. Det gick inte så bra, det finns en lärare som kan utbilda i YKB (för vår klass) och E (för den andra klassen), det blev fullständigt kaos med tider. Så, ingen E-utbildning för vår klass. Läraren går vidare till konkurrenten och börjar med bussutbildning istället, så ingen E-utbildning kan genomföras. Och det finns inga nya tung-trafiklärare att tillgå, kanske det man skulle utbildat sig till? Nä, verkligen inte, valium varje dag och livrädd vad man ska krocka med, nä, inget yrke för mig, så lugn är jag inte.

Så nu är frågan, hur jag ska lösa detta? För E, behöver jag verkligen för mina framtidsplaner. USA ett år och köra long-haul, tillbaka och köpa en egen lastbil, det är drömmen och tanken. Eller stanna kvar i USA och fortsätta köra där, ja den som lever får se. Men tänk, köra en Peterbilt eller varför inte en Kenworth. Det står högt upp på min ”bucketlist” och få filma hela äventyret och självklart skriva om det kommer jag också vilja göra. Tänk vilken upplevelse.

Ja, jag förstår, det kommer vara långa dagar med fönster-tid, leva i sin lastbil och vara på vägen hela året, men vilket minne och vilken upplevelse. Pirrar i magen, ja, på något sätt ska jag lösa situationen med E och sen blir det bye-bye Sverige ett tag.

Tillbaka till helvetet… ja ni vet var

”Hej Åsa, vilket väder vi har! Kan jag få ditt körkort bara innan vi börjar och akta nu så du inte halkar när du gör din säkerhetskontroll”

Tänderna skallrar, säkerhetskontroll, eh jaha det ordet känner jag igen. Jag ler nervöst och hasplar ur mig något ohörbart.

”Nervös?”

Gudars, syns det så tydligt? Jag nickar och hickar till lite och han lägger sin hand på min axel.

”Ta några djupa andetag och så ska du se att det kommer gå fin-fint”

Jag vill nu bara springa därifrån skrikandes, ser det i min fantasi och börjar fnissa och sen självklart börjar jag skratta, nervös? JA!

Yttre säkerhetskontroll a´la Bambi på hal is, det är lampor, däck, tankar och last som checkas, klart, dags för den inre. Favoriten, bromsar. Till hela uppkörningen så tillkommer cirka fem frågor, det kan vara allt från lastsäkring, däck eller varför inte favoriten bromsar. Och vilka frågor får jag? Trum-virvel, självklart, bromsar. Allt gick bra, dags för själva körningen. Han bubblar på och är en väldigt pratsam man, tack och lov, så nervositeten släpper efter fem minuters körning. Vi åker mot Trollhättan från Trestads center.

”Om du kör mot Näl i nästa rondell”

Åsa svänger mot Båberg, inte Näl. Helsike. Känner hur jag blir helt vit i ansiktet och tittar snabbt på honom. Han ler stort.

”Du, det där var mitt fel, jag satt och pratade så mycket så jag gjorde dig förvirrad. Kan du släppa misstaget och köra vidare som om det inte hände?”

Nickar dumt och börjar sedan att skratta åt mig själv, alltså, denna hjärna med stresspåslag, seriöst jag blir helt konstig.

Det blev ingen tur till Trollhättan, vi åkte till Vänersborg istället. Hoppsan.

Flera kluriga tester och 45 minuter senare är vi tillbaka på Trafikverket, och jag blev godkänd, hurra. Glädjetårar och en kram senare så skrattar vi bägge åt denna timmen som förflutit. Alltså det är skönt när man lyckas med något man jobbat hårt för att klara, och ja, vem är för gammal för utmaningar?

Lära nytt

Det är väl ändå fascinerande detta med att lära sig nytt och att förändras? Jag lever efter devisen att det enda som är konstant är förändring. Vad är det som gör människor så rädda för att ändra sig, prova något nytt eller våga ”tillbilda” sig? Vad är det värsta som kan hända? Nåväl, det är kanske bra att inte alla vill ändra sig utan att vi är olika. Vissa trivs på sitt jobb som de gjort i 30+ år, och vissa står inte ut mer än tre år och vill förändra och lära mer. Att lära sig saker är för mig helt beroendeframkallande. Vi har en sådan stor gåva i Sverige, det kostar inget att ”tillbilda” sig, ja om man nu inte tar en egen kurs som exempelvis ett E-kort för 20 000 kronor. Men ni förstår, att läsa på universitetet är gratis, komvux, yrkeshögskola, det är inte som USA där en termin på förskolan kostar runt 100 000 kronor. Så varför inte våga ta en sommarkurs på universitetet, lev ut någon gammal dröm om historia eller sociala medier eller vad det nu kan vara, eller varför inte göra som jag, ta lastbilskort, det är verkligen skitkul! Ursäkta språket