Blogg. Åsa har börjat en yrkesutbildning för att bli lastbilschaufför. Det här är del 2 av hennes berättelse om hur det gå att som snart 50-årig journalist börja ratta tunga fordon.

Hjärtat slår extremt fort, känns som det ska dunka ur kroppen. Andetaget är kort och ytligt och jag känner att jag svettas. Vet inte ens hur jag tog mig hit, körde jag? Jag tittar ut, jo där står min bil. Oj det var en säker bilfärd hit… Lokalen har en märklig ångestladdad energi, och de flesta som är där inne ser ut som rädda rådjur vid jakt, antagligen precis som jag gör. Varför utsätter jag mig för detta hinner jag tänka innan det plingar till i högtalaren och en röst ropar ut, ”Nästa, Åsa Alvetjärn” jag undrar om mina ben kommer hålla eller om de viker sig när jag ställer mig upp? Darrandes tar jag mig fram till luckan på Trafikverket, det är dags för teoriprov.

Tungteori

Lektionerna kantas av diverse olika kunskaper, fordonskännedom och manövrering, miljö, trafiksäkerhet, trafikregler och personliga förutsättningar. Och självklart så är dessa fantastiska (läses med en gnutta ironi) vägskyltar, med specialitet, p-skyltar. För att inte tala om de fantastiska (uppenbarligen är allt fantastiskt idag) kraven gällande BK vägar. Kan villigt erkänna att detta med bäringskraft och BK skyltar visste jag inte ens att de existerade. Är väl bara och tuta och köra med lastbilen?

Höjder och bredder blandades med bärighetsklasser och fordonets tekniska delar. Om jag tyckte parkeringsskyltar var besvärligt så är det inget i jämförelse med bromssystemet samt allt det där som driver lastbilen framåt. Axlar och boogie och kardanaxlar vilket jag för övrigt kallade ”stången” till mina lärares stora förtjusning. Känns som ögonen snurrar i huvudet och förstår verkligen inte hur jag ska få in denna informationen i huvudet och sedan göra ett teoriprov?  Men skam den som ger sig, strukturerad läsning blandas med olika sorters prov elektroniskt. Det är bara att korvstoppa huvudet med denna informationen, något ska väl ändå fastna.

Körning

Det kommer en notis i telefonen, ”du är inbokad för körning”. Okej, en stor fyrkantig parkeringsplats med noll hinder med en radie av cirka si sådär 50 mil från sida till sida, var första tanken medan huvudet snurrade runt för att se om jag kunde se en sådan plats i närheten. Verkar dåligt med det i detta område, asch varför satsade jag inte på detta i Norrland eller något, fast det är klart, lite mer träd där, inte heller så bra.

Nervositeten är ett faktum, tiden kryper sig framåt, till slut är klockan slagen. Mat har inte velat gå ner i magen, och springer på toaletten konstant. Känner mest för att sjukskriva mig och åka hem och aldrig mer komma tillbaka hit. ”Skärp dig Åsa, klarar de andra det ska väl du också göra det… eller?”

Läraren kommer med ett stort leende på läpparna och frågar hurtigt och friskt ”redo för äventyr”? Jag vet faktiskt inte om jag svarade, allt jag såg var detta monster till lastbil. ”Herregud, hur ska jag ens komma upp i hytten”? Vintertid, stor bullig jacka, den tar jag av när jag ska köra personbil och lägger i baksätet, sedan öppnar jag förarsätet och sätter mig nedåt. Börjar skratta för mig själv där jag står med blicken uppåt, nope, det blir att ha kvar jackan på, handtag och flera steg senare hamnar jag högt upp. Börjar skratta igen, det är en förfärlig massa knappar här som jag inte ens vet vad de gör. Lastbilar med däck i olika lutningar, och andra spakar att dra på, broms vid vindrutetorkarna. ”Okej ja detta kommer gå galant. Vi är försäkrade väl? Påminnelse för mig själv, kolla det”!

Min körlärare frågar lite lugnt om jag är nervös, nickandes med en känsla som är svår att beskriva där paniken lurar på ena axeln och lugnet på andra axeln.

”Vi börjar med förarkortet och går igenom färdskrivaren, säger han lugnt”. Återigen så nickar jag dumt. Det ordet kommer jag ihåg att det nämnts, tror jag.

Kortet åker i, trycks hit och dit och efter ett tag är det dags för alkotest samt start av lastbil. Det låter och pyser och den studsar lite med all luft som släpps ur och i. Det känns som att i detta läget, om jag var kristen, så skulle jag gjort korstecknet men jag struntade i det. Kikar lite lätt på min lärare och undrar om han är lika nervös. ”Då rullar vi framåt Åsa, håll koll i speglarna och när du lägger över ratten så var säker på att överhänget inte tar i de andra parkerade lastbilarna”. Oh jeeez, here we go. Växeln läggs i, gas ges och lugnt och stilla tar vi oss framåt. Ut genom grinden och vidare på vägen. Och när vi väl kommit ut på vägen så känns det helt okej, nervositeten försvinner, jag känner att jag ändå har bra kontroll. Vi åker runt i industriområdet och provar oss fram, hur bred är lastbilen, hur nära kan jag gå kanter, backa rakt och i kurvor. ”Detta var väl inga problem, det märks att du har en fin körkänsla berömmer läraren mig, då kör vi ner på stan”. Vägen ner mot stan kantas av rondeller, rusningstrafik och en väldans massa människor för att inte tala om träd, där grenar går i taket, gör att nu behöver jag verkligen ha 77 ögon som kikar åt alla håll samtidigt. Ratten svänger höger och vänster och blinkar och släpper fram bilar och cyklar. Men det känns helt okej, jag sitter högt, jag känner mig trygg och jag har full kontroll. Så nä, det var ingen fara alls med detta att köra första gången. Vi åker tillbaka och jag fickparkerar den lilla Volvon och även det går bra. Alla överlevde, lastbilen är hel, och jag kände att det var det minsta problemet, köra har jag alltid gillat och när det är lite tekniskt svårt så gillar jag det än mer.

Teorin

Plugga, plugga och plugga, test efter test och sida efter sida, så står jag nu där vid disken hos Trafikverket för att avlägga teoriprov för C. Stränga regler, avslagna mobiler som kontrolleras, kameror i taket, och inget får läggas på bordet. En stor pekskärm framför mig och tystnaden sänker sig i rummet. ”Varsågoda och starta” Läsa igenom frågor, och verkligen ta mig tid är min strategi. Fråga efter fråga, vissa lätta, vissa svåra och vissa har jag helt glömt bort att jag läst om, två frågor kvar, 10 minuter kvar ”jösses vart tog tiden vägen, hade tänkt att gå tillbaka och läsa igenom, det hinns inte”. Sista frågan, trycker svaret, sluter ögonen och tar ett djupt andetag, ”snälla låt det bli grönt”. Trycker avsluta test, och den räknar ner och resultatet visas, grönt, jag är godkänd. Så glad var det längesedan jag blev, det är skönt att vara nöjd med sig själv.

Efteråt

Tillbaka till skolan, och självklart är det stora samtalsämnet teoriprovet, hur har det gått, vilka har klarat sig, men nu sker något som jag anser är ganska konstigt. Ett beteende som även min familj visade när jag ringde och berättade. Första frågan ”hur gick det” svaret ”bra, jag klarade mig” men andra frågan är märklig och alla ställer den ”hur många fel hade du”? Jag blir lite mållös, och undrar i mitt stilla sinne varför det är relevant? Kan vi inte hålla fast i det goda, det som är bra, utan vi måste blanda in det negativa? Varför är vi människor så negativa? Varför är det så viktigt att på något sätt ”gotta” sig i det mörka? Det gjorde att jag blev irriterad, och lite ledsen, för mig var det så glädjande att som 50 åring klara av ett teoriprov på 56 frågor och få godkänt, det andra var irrelevant och totalt ointressant. Struntar helt fullkomligt i hur många fel någon annan hade, eller jag själv för den delen. Var det godkänt, så var det glädje och fira om inte, nya tag och göra om.  När jag ifrågasatte beteendet så blev det lite fågelholkar och folk visste inte riktigt vad de skulle svara, min lärare trodde det handlade om tävlingsinstinkt, någon annan tänkte att man jämförde sig, men jag vet inte alls. Jag har klurat på detta en hel del, och jag kommer inte fram till något vettigt förutom att vi människor verkar gilla det negativa, vad tror du?