Taxi – vargarnas marknad
Taxi. Sex dagars jobbvecka och arbetspass på tio till tolv timmar. Så ser vardagen ut för många taxiförare i Stockholm. – Enkäten vi genomför just nu visar på stora skillnader mellan stad och landsort, säger Transports utredare Sofia Lindqvist.
Fredag morgon på Arlanda. Långt över hundra taxibilar står i kö utanför taxifiket – remoten – som också är en sorts sorteringsmaskin. Hit hänvisas alla chaufförer som lämnat av resenärer på flygplatsen och hoppas på en betalande kund även på tillbakavägen.
– Väntetiden innan du kallas fram varierar beroende på vilkens sorts bil du kör. Jag har diesel och i snitt väntar jag väl två och en halv timme på en returresa. Med miljöbil, gas, går det snabbare. Fast ofta väljer jag att åka in mot Stockholm i stället för att vänta, säger en förare som vill vara anonym.
Taxiremoten är en spegel av en bransch som i många år varit ett fackligt sorgebarn. Här köar män – nästan bara män. Uppskattningsvis 98 procent har utländsk bakgrund.
De har sökt sig till, eller hamnat i, ett yrke som inte liknar någon annat på svensk arbetsmarknad. Här gäller rakt ackord, procentlön, på inkörda pengar. Kund i bilen betyder inkomst. Ingen kund, väntetid, innebär ofta inget betalt alls.
– Procentlönen bäddar för orimliga villkor. Förare tvingas jobba extrema arbetsveckor för att få ihop en lön som går att leva på. Systemet är sjukt, säger Sofia Lindqvist.
Hon är på plats på Arlandaremoten för att samla in fler svar till den stora enkät som Transport dragit i gång, och som är tänkt att rulla över hela landet fram till den 15 september.
Saied Tagavi är också med. Till vardags är han taxiförare och ordförande i taxisektionen på Transports Stockholmsavdelning.
Under ett par intensiva timmar dyker Saied Tagavi på förare och argumenterar för fackligt medlemskap. Sofia Lindqvist gör samma sak, samtidigt som hon ställer enkätfrågor och noterar svaren i en telefonapp.
Tagavi är en sann eldsjäl. Han har lyckats engagera både Transport och LO för den besvärliga situationen för fackligt aktiva i Iran. Fast den här morgonen är det alltså taxi som gäller.
Han är mycket nöjd med att restaurangen som driver remoten tagit bort spelautomaterna. Tidigare var det åtskilliga förare som spelade bort dags- eller veckolöner i väntan på körning.
Saied Tagavi vill se fast månadslön i hela branschen, inte procentlön.
– Jag kallar taxinäringen för vargarnas marknad, säger han. Alla förare jagar själva, i stället för i flock. Chaufförerna träffar sällan varandra och inte arbetsgivaren heller. Det är svårt att ena dem.
– Det gör att bolag som vårt, Taxi Stockholm, ensidigt kan sänka procentlönen från 37 till 36 procent av inkörda pengar. I vilken annan bransch kan en arbetsgivare göra så? Vad hindrar bolagen från att sänka till 25 procent nästa gång?
Bara omkring tio procent av förarna i Stockholm är med i facket.
Grundproblemet är att det finns för många bilar, anser Tagavi. Chauffören Azher Shakir kommer fram till bordet där facket laddat upp med informationsmaterial. Han har en lösning på organiseringsproblemet:
– Sänk avgiften! Då går fler förare med och facket blir starkare. Sedan, när facket åstadkommit förändringar, kan ni höja avgiften igen.
Sofia Lindqvist går runt bland förarna. De flesta är lågmälda och ser ingen annan utväg än att fortsätta köra taxi, trots att få är nöjda med villkoren.
En ung man, Ayoub Issa, bryter mönstret. Han har kört taxi i åtta år.
– Jag kommer nog att fortsätta. Jag killar att köra. Gillar att träffa människor. Med ökad rutin blir jobbet lättare. Jag slutar ofta mina arbetspass med en bra dagskassa.
