Sture Bloom kör fyllda lastbilar och lämnar i krigets Ukraina
Solidaritet. Explosion tätt på explosion. Militärerna satt oberörda och sa: Det är små presenter från Putin. Sture Bloom har kört två vändor med förnödenheter till krigets Ukraina och står beredd att fylla nästa lastbil och dra iväg igen, så snart han kan.
Till vardags jobbar Sture Bloom ständig natt som vägmarkerare i Stockholmsområdet. Vintertid har han färre uppdrag att måla övergångsställen och p-rutor. Så när Rysslands anfallskrig bröt ut i Ukraina för ett år sedan funderade han och en tidigare kollega över vad de kunde göra. De sökte bland organisationer som jobbade med hjälpsändningar men fastnade för Blågula bilen, som behövde chaufförer.
Det är en ideell organisation som köper in äldre lastbilar och fyller dem med sjukvårdsmaterial, sovsäckar, liggunderlag, brandutrustning och elledningar, kaminer, och allt som det krigshärjade landet behöver. Grundaren är Take Aanstoot i Linköping, med ursprung i Holland och massor av energi. Han hade en gammal lastbil stående och vände sig till sina Facebookvänner och lokala företag. På kort tid fick han in pengar, utrustning och hjälp med en billig reparation av bilen.
– Take fick veta att lastbilar är en enorm bristvara. Ofta flaskhalsen för att transportera mat, mediciner, ammunition och alla sorters förnödenheter till civilbefolkningen i drabbade delar. Så vi kör ner, lämnar bilarna i Ukraina och tar tåg eller buss hem, säger Sture.
Han bär kamouflagefärgad keps med ett vikingaskepp, en gåva från en av de speciella människor han mött under sina bägge resor. Alla minns Sture inte namnet på och militärerna går under täcknamn, för att inte bli igenkända.
Sture bläddrar i mobilen med hundratals bilder och filmsekvenser han själv tagit och andra han fått. Det är viktigt att människor som skänkt pengar och utrustning i Sverige får se att sakerna verkligen kommer fram och tas emot av militärförband och vårdpersonal.
– Därför tar vi bilder och ukrainarna skickar filmer till oss.
Historierna rinner ur Sture. Om piloten som delade ut julklappar i Bachmut i östra Ukraina, som förvandlats till spökstad med tusentals förmodat stupade soldater och bara ett fåtal invånare kvar.
– Man hör rasslet mot hustaken på den här filmen. Det är märkligt att någon alls stannar kvar, men de som inte flyr är gamla och fattiga. En tant som till slut ville bli evakuerad hade bara med sig en påse potatis och några tomma galgar.
Han berättar om hästkvinnan Tilde, en späd tjej med järnnypor som kallades ”The Director” eftersom hon var en jävel på att organisera.
Om pensionären som reste mellan världens oroshärdar och hjälpte till. Sture har aldrig sett ett pass så fyllt av stämplar och visum förut.
Om kvinnan i Kramatorsk, i östra Ukraina, som samlade ihop delar av döda människor: ”Det här huvudet hör till den kroppen”.
– Jag och min kollega Mattias satt och åt borsjtj med henne och militärerna. De bjuder alltid på soppa, en sorts pyttipanna lagad av vad de har. Inte alltid rödbetor. Hela tiden hörde vi explosionerna i Bachmut, men ukrainarna reagerade inte.
Rädd? Nej, det var Sture aldrig eftersom han inte hamnade i stridslinjen. Trafiken är farligare, säger han. Ingen bryr sig om trafikregler, kör mot enkelriktat, tränger sig. Och motorvägarna saknar belysning, går rätt genom byar och ibland har Sture hamnat i motsatt körfält. Det är han inte ensam om.
Sture målar upp de dygnslånga köerna vid gränsövergången mellan Polen och Ukraina, tulltjänstemän som skriker på polska och tvingar chaufförerna att tala genom en liten springa under skottsäkert glas. Han och kollegan bytte av varandra i entimmes-pass vid en enorm digital tavla i ett ingenmansland utan mat, dricka och toaletter.
– När vårt registreringsnummer växlade från rött till grönt på tavlan hade vi en halvtimme på oss att köra till en annan plats. Hann vi inte fick vi ställa oss sist i kön igen.
Men förutom att ryska flaggor användes som dörrmattor, och att en svenska bank spärrade hans betalkort när han tankat 500 liter diesel i Ukraina, berättar Sture Bloom helst om hur vänliga och välkomnande ukrainarna är.
– Vi vågade knappt be om hjälp att hitta till ett hotell. Då följde de med och insisterade på att få boka rum och betala, säger han.
