Semester fortfarande klassfråga
Rapport. Skillnaderna är stora mellan arbetare och tjänstemän när det gäller möjlighet till semesterresor, fritidsaktiviteter och nöjen. Och klyftan har ökat över tid, visar LO:s kartläggning.
Bland personer med arbetaryrken uppgav bara hälften att de åker på minst en veckas semesterresa per år. Bland tjänstemän var siffran 70 procent. Det visar LO-rapporten Semester- och fritidsvanor för arbetare och tjänstemän som släpptes i slutet av juni.
Sedd som ”semesterojämlikhet” har denna procentuella skillnad varit relativt konstant sedan 2010. Men rapporten lyfter också hur ojämlikheten bottnar i materiella skillnader. Högre matpriser, konsekvenser av pandemin, högre elpriser och räntehöjningar har minskat arbetarnas ekonomiska marginaler i relation till tjänstemäns.
Andelen arbetare som har råd med semester, nöjen, utemiddagar och fritidsaktiviteter har minskat, visar rapporten.
Av arbetarna var det 13,5 procent som inte hade råd att åka på en veckas semester förra året. Av tjänstemännen var det 3,8 procent. Och den skillnaden har ökat kraftigt.
Också möjligheten att ägna sig åt fritidsaktiviteter påverkas av ojämlikheten: 10,8 procent av arbetarna har inte råd att regelbundet delta i fritidsaktiviteter som kostar pengar. Motsvarande siffra för tjänstemännen var 4,1 procent.
Allt fler personer – 12 procent – med arbetaryrken har svårt att få ekonomin att gå ihop. Bland tjänstemännen var det bara 3,6 procent som uppgav att de hade svårt eller mycket svårt att få pengarna att räcka. Också det är en skillnad som ökat markant, slår rapporten fast.
Speglar kvinnors lägre lön
Könsskillnaderna är också fortsatt tydliga och speglar kvinnors lägre inkomster, både bland dem med arbetaryrken- och tjänstemannayrken. Kvinnor har generellt mer sällan råd att lägga pengar på fritidsaktiviteter, spendera på sig själva eller träffa vänner för en fika på kafé.
Exempelvis uppgav nästan 6 procent av kvinnor inom LO-kollektivet att de inte hade råd att träffa vänner eller släkt för fika eller äta middag minst en gång i månaden. Bland arbetarmännen var det ”bara” 2,5 procent.
I rapportens avslutande reflektioner betonas att ojämlika möjligheter till fritid och semester inte bara beror på ekonomiska förutsättningar. Det handlar också om arbetsvillkor. Arbetaryrkena är överlag mer fysisk krävande och ger färre möjligheter till pauser eller att själv bestämma tempo – eller att jobba hemma. Nio av tio med arbetaryrken saknade helt den möjligheten under pandemin.
En konsekvens är att organiseringen inom arbetaryrken leder till att de anställda blir tröttare och därför har mindre ork för aktiviteter efter jobbet: ”Semestern och fritiden blir därmed inte bara en efterlängtad paus från arbetet utan en nödvändighet för att möta bristande möjlighet till avkoppling, ökande arbetsbelastning och förhindra stressrelaterade hälsoproblem” heter det i rapporten.
En slutsats är därför att det kanske är extra viktigt med ledighet, semester, fritidsaktiviteter och nöjen för dem som arbetar inom arbetaryrken. I skarp kontrast till den uppmätta ojämlikheten bland svenskars semester- och fritidsvanor.
