”Kalle” är född 1930. Han gick i pension vid 65 år och fick då ungefär 72 procent av lönen i total pension. Så här länge måste Kalles yngre arbetskamrater jobba för att nå samma pensionsnivå. Källa: Pensionsmyndigheten. Grafik: Christina Ahlund

Pengar. Dagens pensioner är mycket lägre än vad politikerna utlovat. En 65-åring som lämnar arbetslivet får i snitt bara omkring 55 procent av lönen, i stället för 70 procent som var målet. För de unga blir kallduschen än värre. Nya pensionsregler är på gång. Men de ändrar inte den beska medicinen: Du måste jobba längre. Mycket längre!

Jag överlever, mer är det inte …

Så beskriver en nyligen pensionerad lastbilschaufför pengarna som tickar ut efter ett 48 år långt arbetsliv.

Han är en av 53 Transportmedlemmar som fyllde 65 år i februari månad 2018. Vi har skickat brev till alla 53 med frågor om pensionen. Hur stor blir den? När tänker de lämna arbetslivet? Hur ser de på ekonomin?

Av de som svarat är det en stor majoritet som vittnar om att pensionen blir lägre, eller mycket lägre, än förväntat. I snitt får de 59 procent av lönen. Den som tjänat 26 000 kronor ska plötsligt klara sig på 15 300 kronor. Minus skatt.

Majoriteten uppger att de känner oro för ekonomin. Några är piskade att fortsätta jobba efter 65, fast de egentligen är slut i kroppen.

Nästan alla tillfrågade tycker att det är fel att höja pensionsåldern. I vart fall för arbetare som haft slitsamma jobb.

Pensionen – 59 procent av lönen – stämmer ganska väl med uppgifter från Pensionsmyndigheten. Där uppger man att snittåldern för pensionering i dag är cirka 64,5 år. Före skatt ligger den totala pensionen på 50–55 procent av slutlönen.

Både EU och OECD ger ut pensionsprognoser. Sverige har gått från att vara ett välfärdsland med höga pensioner till bland de lägre i västvärlden, om man ser till pensionen som andel av slutlönen.

Prognoserna pekar också på att pensionerna kommer att fortsätta minska.

40–47 procent

Transportarbetaren bad Pensionsmyndigheten göra en beräkning för en ”typisk transportarbetare”. Myndigheten satte lönen högt, 30 000 kronor i månaden, och ett långt yrkesliv med 42 års heltidsarbete.

Beräkningen indikerar att dagens 48-åringar kan räkna med en allmän pension (den från staten) på cirka 47 procent av slutlönen, om de jobbar till 65 år.

Den som är född 1990 får nöja sig med 40 procent.

En lastbilschaufför som precis fyllt 27 år kan alltså räkna med att få ungefär 10 800 kronor i allmän pension om 40 år. Brutto. Efter skatt blir det runt 8 000 kronor.

Till det kommer tjänstepensionen. För arbetare i Transport heter den Avtalspension SAF-LO.

Pensionsmyndigheten uppger att tjänstepensionen redan i dag står för uppåt en fjärdedel av människors totala pension. I framtidsprognosen för transportarbetarna blir resultatet ungefär det samma.

– Tjänstepensionen är jätteviktig, säger LO:s pensionsexpert Renée Andersson.

Och här finns ett stort aber. Tjänstepensionen, alltså Avtalspension SAF-LO, förutsätter att det finns kollektivavtal på arbetsplatsen. Utan avtal är det ytterst sällsynt att arbetsgivarna betalar in premien, 4,5 procent av lönesumman.

Pensionsmyndigheten påpekar lite käckt att anställda utan kollektivavtal och tjänstepension bör begära högre lön av arbetsgivaren – så att de själva kan samla pengar på hög inför pensioneringen. (Löneökningen bör då vara 3,8 procent för att kompensera. Inte exakt 4,5 procent som man kanske kunde tro. Skälet är att den extra löneförhöjningen också knuffar upp den allmänna pensionen lite grand.)

Lever allt längre

Hur blev det så här? Hur kan ett välfärdsland gå från att ha haft ett av världens mest generösa pensionssystem till ett av de sämsta?

Hela förklaringen ligger i att människor i Sverige lever allt längre, förklarar Renée Andersson på LO:

– När pensionssystemet gjordes om räknade politikerna med en ökad medellivslängd, men ökningen har varit mycket större än vad myndigheterna förutspådde. 90-talisterna väntas leva i 100 år. Då måste de intjänade pensionspengarna räcka 15 år längre än i dag. Det var nödvändigt att göra om systemet.

Det går att skriva spaltkilometer om det gamla pensionssystemet, med ATP, och behovet av en förändring.

ATP-modellen var ”förmånsbestämd”. Alla som jobbat ett visst antal år blev garanterade en viss pension från staten. Men det fanns inga jättepengar i ladorna. Hela systemet – då som nu – bygger på att den arbetande generationen betalar in avgifter, skatt, som hamnar direkt i pensionärernas fickor. När de som jobbar så småningom går i pension har de i sin tur arbetet ihop ”pensionsrätter” som nästa generation löntagare förhoppningsvis betalar.

Någon invänder säkert att Sverige länge haft AP-fonder där det ligger tusentals miljarder kronor. Det är sant, men det är bara en buffert. Skulle den arbetande generationen säga nej och vägra att kontinuerligt betala till pensionärerna skulle AP-fonderna vara tömda på några år.

Ohållbart

På 1990-talet stod det klart för statsmakterna att ATP-systemet inte var hållbart. Situationen var likartad i många andra industrialiserade länder.

Alternativen som fanns var att höja avgifterna, skatten, kraftigt. Eller höja pensionsåldern så att människor tvingas jobba längre. Ingetdera var lockande för politiker som ville vinna val.

Lösningen blev i stället en kompromiss. Hela pensionssystemet frikopplades från statskassan och fem riksdagspartier (de borgerliga, plus Socialdemokraterna) införde en ny tvådelad modell.

Den nya var inte längre ”förmånsbestämd, utan ”premiebestämd”. Det vill säga pengarna som betalas ut baseras helt på hur mycket som flutit in, hur den svenska ekonomin utvecklas och hur många som ska dela på kakan.

Årets 65-åringar, alltså födda 1953, är den sista årgången som får en skärva av det gamla ATP-systemet. Merparten kommer i stället från det nya som består av:

• Inkomstpension.
• Premiepension.
• Det finns också en garantilön för dem som haft låga eller inga inkomster.

Inkomstpensionen är själva stommen i bygget. Här jobbar löntagaren in rätt till pension. 16 procent av lönesumman går hit. Men pengarna sätts inte in på något konto – utan går alltså vidare till dem som redan är pensionärer.

För premiepensionen är det annorlunda. Här avsätts 2,5 procent av lönen direkt till arbetstagarens eget individuella pensionskonto. Det är riktiga pengar som människor själva får placera i väntan på pensioneringen.

En av förklaringarna

Just premiepensionen och valfriheten är sannolikt en av förklaringarna till att politikerna kunde baxa igenom pensionsreformen, utan folkliga protester. I andra länder blev reaktionerna starka, när de folkvalda ville skrota förmånsbestämda system.

I Sverige målade såväl politiker som pensionsexperter upp en bild där löntagarens smart placerade premiepension skulle växa till en eller ett par miljoner kronor. Det skulle i sin tur kompensera för att själva grundpensionen försämrades rejält.

I dag kan man konstatera att det inte blev som tänkt. Människor lever längre än planerat, börsen djupdyker med jämna mellanrum och avkastningen har inte nått de höjder som pensionsarkitekterna förutspådde.

På Pensionsmyndigheten får kundtjänsten hantera många besvikna människor:

– Folk ringer till oss när de börjar närma sig 64-65 år. En del har jobbat i 50 år. Många tystnar i luren när de inser hur låg pensionen blir. En del inser att de inte har något val. De måste fortsätta jobba, säger en vänlig röst i telefonsupporten.

Skulle ge utdelning

Är lösningen verkligen att jobba längre?

En av grundtankarna i pensionsuppgörelsen var att det skulle vara raka rör mellan arbetade år, livsinkomst och pension. 45 års träget heltidsarbete skulle ge utdelning på ålderns höst.

Fast så blev de inte. För många LO-medlemmar med löner under 30 000 kronor spelar det faktiskt inte så stor roll om de går i pension vid 63 eller 67 år. Vid fyllda 70 år skiljer det ändå inte särskilt mycket i pensionskuvertet. (Se tabellen.)

Förklaringen är dels garantipensionen.

Det är ett slags golv för många som jobbat deltid, haft lågavlönade jobb eller inget arbete alls. Närmare 700 000 av dagens 2,1 miljoner pensionärer – en tredjedel – har så låg pension att de måste lita till garantin.

En annan faktor som jämnar ut pensionerna rejält är ett bidrag, bostadstillägget. För ensamstående är tillägget som mest 5 560 kronor i månaden. Nästan 300 000 pensionärer får det.

Intensiv debatt

Just nu är debatten intensiv om pensionssystemet. Partierna som stod bakom uppgörelsen har precis enats om ett förslag som ska förbättra villkoren, grundskyddet, för de mest utsatta pensionärerna.

Nya siffror från Pensionsmyndigheten har också rört om i grytan. (Se diagram) De visar att vi måste jobba ännu längre upp i åldrarna än vad prognosmakarna tidigare antagit. Personer födda 1995 måste arbeta till 71 års ålder, för att få samma pensionsstandard som dagens 88-åringar, som gick vid fyllda 65 år.

Renée Andersson, på LO, säger:

– Jag skulle gärna se att vi jobbar stenhårt på att förbättra den allmänna pensionen. Visst, vi måste arbeta längre upp i åldrarna eftersom vi lever allt längre. Men det kommer alltid att finnas grupper som inte orkar ens till 65 år.

– Det är inte acceptabelt med synsättet: ”Du får en skitpension, skyll dig själv!” Politikerna måste se över möjligheterna till förtidspension, det som i dag kallas sjukersättning. Som det är nu är det jättesvårt att få den sjukersättningen. Det regelverket har Socialdemokraterna inte ens försökt ändra på.