Pensioner. Den svenska pensionsskutan är antagligen unik. Unikt svårnavigerad. Extra krångligt är det att försöka begripa hur man som pensionär på undre däck bäst ska göra för att dryga ut en mager pension.
Jobba längre? Kanske.
Flytta till mindre bostad? Beror på.
Sälja fritidshuset? Eventuellt. För då kan du plötsligt få bostadstillägg.
Så vad gäller nu? Hur ska pensionssystemet räddas när det inte blev som kapten och styrmännen tänkt sig?
Redan i höstas blev det klart att pensionsåldern höjs stegvis till 64 år, från dagens 61 år. Rätten att vara kvar i anställningen skrivs parallellt upp till 69 år.
Räcker det att knega på till 69 år då? Ja, visst, för dagens 50-åringar funkar det. Då får de samma pension (som andel av slutlönen) som farfar som föddes under depressionsåren i början av 1930-talet.
I början av mars kom nästa räddningsinsats för de sex partier som ingår i den så kallade Pensionsgruppen. Politikerna enades då om att grundskyddet ska höjas för de sämst lottade pensionärerna.
Det är välkommet. Pensionärer har inte hängt med i den hyfsat bra reallöneutveckling som lönearbetarna haft de senaste 15 åren. Trots dubbla jobbskatteavdrag och ett par andra försök att täta skutan har åldringarna tappat kabellängder.
Tanken är nu att ett batteri åtgärder ska genomföras under 2020:
Garantipensionen höjs. Med totalt cirka 900 kronor, till drygt 9 100 kronor i månaden (före skatt), för ensamstående. Garantin gäller för pensionärer som haft låga inkomster eller inga alls.
Bostadstillägget höjs också. Eftersom hyrorna skenat behöver både taket och bidraget höjas. Själva räkneformeln är hopplöst krånglig, men för bostadskostnader på 7 000 kronor och uppåt, gäller maxbidraget – 6 200 kronor. En förbättring på 640 kronor mot i dag.
Fast en förutsättning för att få bostadstilllägg att alltså att man inte har för stor förmögenhet på banken. Eller fritidshus. Att bo i villa eller bostadsrätt är däremot – fortfarande – okej. Båt, bil och annat lösöre räknas inte heller med i ”förmögenheten”.
Så här långt är det många som blir vinnare. Inte minst äldre kvinnor som oavlönat skött hem och ungar.
Men alla gynnas inte. I dag finns av ett ”konsumtionsstöd” på några hundralappar inbyggt i systemet. Det tas bort.
Ett krux för politikerna har hela tiden varit hur grundskyddet ska kunna förbättras, utan att moroten för fortsatt arbete försvinner. Här försöker makthavarna göra både och. Pensionärer med garantipension kan i framtiden höjda den lite – om de knegar på efter 65.
På förlorarsidan finns många som haft goda pensionsinkomster. De kan i dag i vissa fall lyfta bostadstillägg ändå. I och med de nya reglerna ändras villkoren och mer av inkomsterna ska räknas med när bostadstillägget bestäms.
Den nya reformen är som sagt välkommen, men den löser inte huvudproblemet – de generellt sett låga pensionerna.
Morgondagens LO-arbetare måste räkna med att jobba allt längre upp i åldrarna.
Alternativet är en kraftig höjning av pensionsavgifterna, som alla löntagare betalar. Vill vi det? Redan i dag avsätter vi omkring 23 procent av vårt löneutrymme till pensioner.
LO påpekar att beslutsfattarna måste se över arbetsmiljöarbetet och möjligheterna till förtidspension. I dag är det många arbetare som inte orkar jobba ens till 60 år. Vad ska de leva av, när det inte är tillåtet att lyfta pension förrän vid fyllda 64?
Trygga anställningar och heltidsjobb redan från unga år är parametrar som pensionsprofeterna hela tiden har med i kalkylerna. Då får man ihop runt 45 år i yrkeslivet. Men är det så arbetsmarknaden ser ut?
Knappast.
Hyvling, deltider, osäkra påhugg och företag som inte betalar premier till tjänstepensioner gör att många människor riskerar att bli fattigpensionärer även i framtiden.
