”Förarna får så lite betalt att de fuskar”
Färdtjänst. Jens Eriksson och Marie Bergström är vana. Lång väntan på färdtjänsten hör till vardagen. Däremot har de svårt att acceptera alla de hundratals gånger bilen uteblivit helt – och de fått höra att ”bilen var där, men inte kunden”.
– Jag ser inget och kan ju inte bevisa att bilen aldrig kom. Ytterst är det politikerna som bär ansvaret för problemen. Förarna får så lite betalt för färdtjänstresor att de väljer att fuska, säger Marie Bergström.
Hon och Jens Eriksson är kompisar och bor i Stockholms södra förorter. Båda är synskadade sedan barndomen. Marie är helt blind, Jens har ledsyn.
För Jens och Marie är färdtjänsten en förutsättning för att kunna leva ett normalt liv. Ändå skulle båda kunna prata i dagar om problem och trassel de möter i kampen kring resorna.
Fast det är varken Marie Bergström eller Jens Eriksson som är mest upprörd när vi träffas, utan Johan Eriksson. Bror till Jens.
Johan flyttade till Stockholm i våras. På kort tid upplevde han in på huden hur färdtjänsten fungerar.
Ingen bil kom
Vid ett tillfälle hade han bjudit Jens och hans synskadade flickvän Anna (fingerat namn) på middag hemma i bostaden. Brodern och flickvännen bor på skilda adresser och båda hade beställt hemresa med färdtjänsten till samma tidpunkt. Tio minuter efter midnatt.
Johan Eriksson säger:
– Vi gick ner på gatan i god tid. Vi stod och snackade ett tag. Ingen taxibil kom. Jens och Anna ringde upp färdtjänsten och fick höra att bilarna varit där. Det var inte sant, men de beställde två nya bilar. De kom inte heller. Historien upprepades tre gånger! Sammanlagt beställde vi åtta färdtjänstbilar den natten. Ingen av dem kom.
– I samtliga fall gällde att ”bilen kört fram, men att kunden inte fanns på plats”. Jag såg Anna och Jens stå eller sitta på trottoaren i en och en halv timme. Jag var nästan gråtfärdig av ilska och erbjöd dem att sova hos mig. ”Det är lugnt, sa Jens. Vi är vana”. Till slut valde de att ta tunnelbanan hem.
Jens nickar långsamt när Johan berättar. Han är inte den som brusar upp. Marie kan inte låta bli att skratta. Hon säger:
– Vad ska man göra? Jag är radikal. Vänster. Klart jag blir förbannad, men det hjälper inte att hetsa upp sig när man står och väntar. Då får man infarkt.
Marie har bott i Stockholm i 20 år och skulle kunna fylla en bok med färdtjänsthistorier.
Den senaste inträffade samma dag som vi träffas hemma hos Jens Eriksson. Marie Bergström kom i taxi. När bilen väl var framme gick chauffören inte ur och hjälpte Marie, utan lät henne leta sig fram till porten som låg någonstans 40–50 meter bort.
– Föraren satt med nedvevad ruta och skrek instruktioner när jag gick fel. ”Åt höger, åt höger! Sedan rakt fram, rakt fram!” Om det fanns åskådare måste de ha garvat.
Jens ler en aning.
Avsläppt på fel adress
Samma kväll då flickvännen Anna skulle komma till middagen hos Johan blev hon avsläppt på fel adress av färdtjänstföraren. Fast det visste hon inte. Anna stod på gatan i närmare en timme och undrade varför inte Johan eller Jens kom ner och mötte henne.
– Till slut insåg vi att hon stod på fel ställe. På en gata med snarlikt namn, säger Jens.
Under två månader våren 2018 var Johan Eriksson med vid sammanlagt fem tillfällen då brodern beställde färdtjänst.
– Det blev fel alla fem gångerna. 100 procent av tillfällena, säger Johan och påminner om den där dagen vid Bromma flygplats.
Jens berättar. Hur bröderna kommer med samma plan. Han har förbeställt färdtjänst. De är på plats en kvart för tidigt. Ingen bil dyker upp. Först 20 minuter efter bokad tid får färdtjänstresenärer kontakta växeln och meddela att bilen uteblivit.
Jens ringer när de 20 minuterna tickat ut. Svaret blir det vanliga: ”Bilen var där, du var inte på plats.”
Jens ifrågasätter beskedet, och ber sedan om ny taxi. Samtidigt ser Johan hur det står kanske 60–70 lediga bilar i kö på flygplatsen.
Samma sak upprepas. Den beställda taxin uteblir. Johan och Jens beställer bil på bil – totalt fem gånger. Ingen kommer. Det slutar med att Jens tvingas ta en vanlig taxi. Då har det gått nästan två timmar.
Både Jens Eriksson och Marie Bergström är väl insatta i alla turer som omgärdat färdtjänsten i Stockholms län. En ny upphandling är precis klar, men i flera år har Taxi Kurir och de övriga bolagen i Cabonline (tidigare Fågelviksgruppen) haft kontrakt på de samhällsbetalda körningarna.
Transport, liksom tusentals förare, anser att Cabonline vann upphandlingarna genom kraftig prisdumpning. En utbredd uppfattning är att såväl chaufförer som resenärer är de stora förlorarna.
Brukarnas problem blir uppenbara när man lyssnar till Jens och Marie.
Förarna då?
I Stockholm kör de regelmässigt på så kallad procentlön, alltså rak procent på inkörda pengar. På senare år har det varit upprorsstämning bland chaufförer och åkare. Många anser att de får så dåligt betalt för färdtjänstuppdragen att de till varje pris försöker undvika dem. Åtskilliga förare har fått sparken från Taxi Kurir eller Taxi 020, efter anklagelser om att de nobbat färdtjänstresor.
Försökt påverka politiskt
Marie Bergström har jobbat politiskt i handikapprörelsen för att försöka påverka färdtjänsten och villkoren för människor med funktionsnedsättningar. Hon förstår chaufförernas situation, men är samtidigt kritisk:
– Färdtjänsten har blivit sämre och sämre. Det är inte roligt att gång på gång få höra gnället om dålig betalning och kritiska förare som häver ur sig: ”Med tanke på priserna ska du vara glad att jag över huvud kör dig…”
– Som synskadad har man en hel del problem ändå. Det är sjukt att jag ska behöva engagera mig i hur landstinget avlönar förarna!
Jens Eriksson och Marie Bergström betonar att kampen för ett värdigt liv förs på flera plan. På soffbordet ligger ett brev från Förvaltningsrätten. Det är ett beslut om ledsagning. Jens hade tidigare rätt till 20 timmar per månad. Det räckte till en aktivitet i veckan, möjligen två.
Ledsagningen har nu skurits ner till fem timmar.
Marie berättar att rigida regler och ständiga förseningar gör att färdtjänstkunder tvingas beställa resor med allt längre framförhållning. Bil får bara beställas till tre bestämda klockslag per timme.
– Har man en läkartid klockan elva, måste man sikta på klockan tio. Egentligen ännu tidigare. Fast det händer ju att bilen är i tid, och det är inte jättekul att sitta två timmar i väntrummet hos doktorn.
Jens och Marie är kritiska mot att vuxna synskadade får 198 enkelresor per år i ”normalpott” från färdtjänsten. Det blir bara tre, fyra enkelresor per vecka.
Ett jobb kan ge extra tilldelning, arbetsresor. Nyligen hade Marie Bergström en praktikplats.
– Jag fick avslag på min ansökan om extra resor. Praktik räknas nämligen inte som arbete. Det löste sig, en kollega hjälpte mig att åka tunnelbana i stället, säger hon.
