Bevakning. Ordningsvakter, väktare, värdetransportörer, p-vakter … Bevaknings­personalen hamnade i frontlinjen vid terror­attentatet på Drottning­­gatan. Hur mår de i dag? Och hur har bolagen följt upp attacken?

Gud skyddade honom på Drottninggatan. Eller också var det ödet. Värdetransportören Ahmed Alhadi är egentligen inte religiös, säger han när vi träffas hemma i hans lägenhet. Men han tror det var någonting eller någon som skyddade honom.

– Jag är jätteglad att jag fortsätter mitt liv. Det är helt fantastiskt!

Ahmed ler. Han mår bra och jobbar som vanligt, fick stödsamtal hos en psykolog genom arbetsgivaren Loomis och tänker inte så ofta på det som hände.

– Jag är alltid uppmärksam, men den första tiden efter olyckan var jag det dubbelt så mycket. Efter två, tre veckor blev det som vanligt. Ibland får jag en minnesbild, men det är okej.

Så här beskriver Ahmed fredagseftermiddagen den 7 april – ett halvår efteråt.

Han körde sin vanliga tur, försiktigt i trängseln på gågatan med lite nervevad sidoruta för att höra bättre. Parkerade bilen, mitt emot Clas Ohlson-butiken, plockade fram utrustningen och gjorde sig beredd att gå till nästa kund när han hörde ett ovanligt ljud.

Ahmed kollade i backspegeln och fick se lastbilen komma farande mot honom i hög hastighet, mindre än 80 meter bort. Han larmade larmcentralen, spände kroppen och slängde sig på tutan, för att varna folk omkring.

Strax därpå träffade lastbilen förarsidan där Ahmed satt. Hans bil for åt sidan och lastbilen fortsatte vansinnesfärden mot Åhléns.

Handlade automatiskt

Ahmed bläddrar bland bilderna i sin mobil, visar bucklan i värdebilen och kringströdd jord från en betongkruka som lastbilen vält.

– Jag har upplevt explosioner och raketbeskjutning i Irak, där jag gjorde militärtjänsten. Kanske var det därför jag inte blev rädd. Jag tänkte inte, handlade automatiskt.

Ahmed blev invinkad i Clas Ohlson-affären. Sedan träffade han produktions- och säkerhetschefen på Loomis. Företaget höll kontakt, sa att han kunde ta ledigt någon vecka, men Ahmed ville jobba. Han fick en kollega med sig i bilen några dagar för att följa upp hur han mådde.

Ahmed är glad för mycket uppskattning och värmande ord från kollegor och kunder, som säger: ”Vilken hjälteinsats du gjorde!” Men nu vill han ligga lite lågt, inte ha så mycket uppmärksamhet i medier. Av säkerhetsskäl.

Loomis anmälde olyckan till Arbetsmiljöverket, som vid sin inspektion fann en del brister. Bolagets egen utredning visade att det fanns behov av en checklista för chefer och att informationsflödet till larmcentralen behövde ses över.

Loomis fick krav på sig att göra en skriftlig handlingsplan. Viktiga inslag var sms-listor för massutskick, en särskild mall för agerande vid allvarliga händelser och en reviderad mall för rån. Personalmöte skulle också hållas.

Loomis säkerhetschef Patrik Lundgren säger att företaget stoppade all verksamhet i centrala stan och tog hem bilarna till en säker plats. Efter alla obekräftade uppgifter som spreds är lärdomen att ”inte lita på rykten i medierna” och gå direkt till polisens information.

Information viktig

Sari Martikainen är huvudskyddsombud på företaget i Stockholm. Hon berömmer kollegan Ahmeds insatser. Däremot hade det varit bra om Loomis samlat all personal, efter attacken, och bjudit på något.

– Det är ett sätt för ledningen att visa: Vi finns och vi lyssnar. Alla behövde prata.

Sari Martikainen understryker också vikten av information till personalen. Att ansvariga dementerar osanna uppgifter om händelser, som snabbt kan skapa otrygghet bland bevakningspersonalen på fältet. Och deras anhöriga.

Ordningsvakten Mattias jobbade med kollegorna på Åhléns, grep in och hjälpte skadade. Han känner fortfarande obehagskänslor och tror att de kommer hålla i sig med tanke på utvecklingen med fler attentat i Europa. Han har haft mardrömmar.

Securitas samlade personalen och skötte uppföljningen bra med samtal hos psykolog.

Själv gick Mattias bara en gång, fick stöd hos familj och vänner. Andra gick fler. Det var uppskattat.

– Jag är inte arg längre och min syn på livet har ändrats. Jag försöker umgås med min familj så mycket jag kan, vill att livet ska vara roligt. Man vet inte när det slutar, i och med att jag jobbar med det jag gör. Vi är ganska utsatta …

Sist vi träffades stod Mattias och kollegorna i ett hav av rosor. Känslan var ny, att bli hyllad för insatserna i frontlinjen – innan polisen kom. Nu har folk börjat glömma, tonen mot ordningsvakter är tillbaka i det gamla, nedsättande om ”makthungriga med batong”.

– Lite besviken är jag. Vi har ju ett servicejobb. Bakom uniformen är vi kött och blod, människor.

På senare tid har kollegorna inte talat lika mycket om attentatet, men Mattias tänker på det. Varje dag.

– Hoppas att staden sätter upp ett minnesmärke, så att alla som vill kan gå dit, säger han.