Vakter och väktare tackas med blommor

Uppskattning. Ordningsvakterna Mattias, Gustav, Björn och Jesper står med gula rosor i händerna utanför Åhléns. Från en tacksam kund. Första dagen i tjänst efter lastbilskraschen är jobbig, minnesbilderna far genom huvudet. Samtidigt känner vakterna av människors värme.

– Jag får en tillbakablick. Hur vi stod här vid huvudentrén och de flesta människor bara flydde i panik när lastbilen small. Vi förstod genast att något var väldigt snett och sprang ut, säger Gustav.

Samtidigt tycker vakterna att det är skönt att vara tillsammans igen och mötas av Åhléns-personalens och stockholmarnas tillrop som ”Bra jobbat”. Mattias fingrar lite på sin gula ros, tydligt rörd. Ordningsvakter och väktare är ju annars inte en yrkesgrupp som möts av så mycket värme och tacksamhet, påpekar han.

Det är skälet till att de inte vill ha sina efternamn i tidningen.

Mattias var gruppledare för Åhléns-varuhusets tio ordningsvakter och väktare på fredagseftermiddagen, när lastbilen med en hemmagjord bomb brakade in i varuhusets entré. Han berättar hur vakterna, Citygruppens väktare och annan tillskyndande säkerhetspersonal – på eget initiativ och med fara för sina liv – satte i gång att jobba.

Som först på plats handlade det om att utrymma området närmast den brinnande lastbilen och citykärnan för att polis, ambulans och brandkår skulle kunna ta sig fram till olycksplatsen och offren.

Fast egentligen bröt Securitas bevakningspersonal mot både regelverk och policy som säger att de, i en situation som i fredags, ska lämna platsen och sätta sig själva i säkerhet, förklarar Mattias.

– Men det är inte så man tänker i en sån här situation, och nu talar jag för hela branschen. Man vill hjälpa till och sätta andra människor i säkerhet. Det skedde automatiskt, alla slöt upp, utan eftertanke. Det var så fint att se.

Mattias fick första vetskapen genom ett anrop på kommunikationsradion, från Björn och Gustav: ”Bomb A-position”. Det vill säga huvudentrén.

– På 45 sekunder var jag uppe på Drottninggatan med varselvästar till alla, så att vi skulle vara synliga för polis och allmänhet. Sedan försökte jag ropa ut våra anställda till olika platser för att tömma Drottninggatan och den närmaste sidogatan, Mäster Samuelsgatan, säger Mattias.

Han såg två civilpoliser och det dröjde bara några minuter innan sirener började tjuta och en massa uniformerade poliser kom. Ändå kändes de minuterna långa. Som en evighet.

– Jag ropade flera gånger i radion: Är det någon som ser någon brandbil eller ambulans? Vi hade två ganska svårt skadade personer i vårt område och jag började känna hopplöshet. Ordningsvakter har ju bara tio dagars utbildning, jämfört med polisen som också har helt annan utrustning.

Några vakter hjälptes åt att dra fram en skadad kvinna som hamnat mellan lastbilshjulen medan andra tog hand om en skadad person, som låg nära korvkiosken utanför. Hela tiden väntade kollegorna på en andra smäll, berättar Mattias.

– Jag såg mitt barn och min sambo flimra förbi, båda leende, som ett bildspel i mitt huvud hela tiden. Det var nog dödsskräck. Samtidigt var hjärnan delad, en del av den ville inte gå fram till lastbilen medan den andra delen ville. Och självklart gick fram och hjälpte till.

Mattias drar ett djupt andetag och berömmer all inblandad ordningspersonal. Samtidigt är han imponerad över polisens arbete. Att de var så tydliga och talade om exakt vad de behövde för hjälp av de säkerhetsanställda. Det gällde att fortsätta evakueringen av människor så att polisen kunde spärra av ett allt större område från människor och trafik.

– Alltihop gick väldigt fort. Tömningen var gjord på nolltid.

När polisen väl var på plats insåg människor allvaret och la undan sina mobilkameror, beskriver Mattias. Samtidigt är han frustrerad över att många inte lyssnade på bevakningspersonalens första varningar och uppmaningar om att avvika. Och i stället stannade för att fota och filma.

– Vad tänker man när man stannar kvar på platsen, framför allt när lastbilen börjar brinna? Ingen visste ju om bilen var full med sprängmedel. Vad hade hänt om den exploderat?

Mattias talar också om kollegorna på T-Centralen, som fick stoppa folk från att ta sig fram till inställda tåg och sedan hjälpa till att utrymma hela stationen. Han tar också upp Securitas citygrupp, som var på plats vid Kungsgatan och hjälpte till att täcka över två omkomna personer vid övergångsstället, för att värna dem och bespara andra civila från att se.

Mattias tror inte att mer utbildning, efter det som skett, skulle hjälpa ordningspersonalen vid en liknande attack. De kan se så olika ut. Däremot är han övertygad om att alla samtal, kollegor emellan, var ett stöd i fredags.

– Alla har vi tänkt att det kommer nog att hända, någon gång, och vi har pratat väldigt mycket om vad vi ska göra då. Det var som en mental förberedelse när det väl skedde. Bara säkerhet gällde, bort med alla människor och få området säkert. Planen fanns någonstans i bakhuvudet.

När allt väl var över kom alla tankar. Tänk om gärningsmannen hoppat ur bilen med sprängämnen, tänk om, tänk om…, beskriver Mattias.

– Då hade vi inte kunnat ha det här samtalet nu.

Attentatsmannen hann han aldrig se, det var så mycket folk på platsen, men Mattias hörde folk som skrek att föraren sprang ner i tunnelbanan. Lastbilsdörren var öppen.

Ändå projicerade Mattias hjärna en bild av att han sett attentatsmannen. Den stannade kvar ett dygn, tills han insåg att han faktiskt inte gjort det.

Alla Securitasanställda erbjuds psykologiska stödsamtal efter olyckan. Och alla på Åhléns har tackat ja, berättar Mattias. Några var i akut behov. Åhlénspersonalen och Citygruppen samlades också i en grupp med psykolog dagen efter attacken för att dela sina upplevelser och förmedla ”bilder de har i huvudet.”

– Vår chef ringer nästan varje dag och frågar hur vi mår. Vi får ta den tid vi behöver innan vi börjar jobba. En bild jag bär med mig är en skadad kvinna. När vi lyft bort henne säger hon bara: ”I lost my bag.” Mitt i chocken är det sin försvunna väska hon tänker på. Hon känner inte smärtan i första skedet. Den bilden får jag inte bort.

– Att inte ta emot psykologstöd nu vore dumt. Det är inte läge att leka macho. Allt vi varit med om kan ge jobbiga men framöver. Saker och ting kan komma upp om man hamnar i en annan kritisk situation. Vi har sett saker ingen människa ska behöva se.

En annan händelse är en kvinna i 60-årsåldern, som Mattias stoppar från att gå in i varuhuset, fem minuter efter attentatet. Hon hade nog inte förstått vad som hänt och skulle absolut in och handla. Stod på sig och öste galla över Mattias, som stoppade henne.

– Det var märkligt, där stod jag för att skydda henne och alla andra och så visade hon bara sitt förakt för hela vår yrkeskår. Då gick ju också rykten om skottlossning och gärningsmannen var ännu på fri fot.

– Ingen hade sagt något om vi följt policyn och bara lämnat platsen, men nu fick vi visa att vi verkligen behövs och gör nytta. Det är jag väldigt stolt över, säger Mattias.

Massor av människor fortsätter att komma och lämna blommor, nallar, tavlor och ljus på Drottninggatan. Är ni inte rädda för ännu ett terrorattentat i folkmassan?

Ordningsvakterna skakar på huvudet. De tror inte det kan ske här, igen.

– Fast det är så mycket folk här är det så tyst och lugnt. Det finns en värme, säger Gustav och Mattias.