Davids krönika. Han är som de flesta av oss som kör tradare, ett ego. Men med blick för jobbet och känsla för kamraterna. Kunnig om smitvägarna när det blivit stopp på Autobahn och allt annat som hör vägarna till. Som de bästa Raststättena och var det går att övernatta ostört på parkeringar som inte är alltför ansatta av rånare.
Älskar sin familj gör han, men inte mer än att han efter en körning till Spanien kan vända i Travemünde och ta en ny trailer söderut i stället för att köra på nattfärjan hem. Allt för att uppfylla en speditörs, högst tillfälliga, högsta önskan.
Jag och min chaufförskamrat sågs över en kopp kaffe en morgon i Danmark. Vi pratade som man brukar. Inga djupsinnigheter utan mer om trafiken och just om snabbaste vägarna genom Tyskland. Jag menade att om man blir omkörd av brandbilar på Autobahn är det bara att gå av vid första avfart vart den än leder. Det är bättre att irra runt på småvägar genom bondbyar än att bli stående i timmar vid en olycka.
Sen blev det politik och jag bävade lite. Många långtradar- och särskilt utlandschaufförer jag träffat är lite ”hillbillys” när det gäller sånt. Där kan det individuella, egot, slå igenom fullt ut och SD vara deras parti.
”Många lustiga typer som kör nuförtiden”, sa han.
Jag kopplade genast till det ökande antalet invandrare i Sverige som kör lastbil. Jag kontrade.
”Det är väl tur. Vilka skulle annars köra godset nu när det är sån brist på folk?”
Till min förvåning svarade han inte med något om ”svartskallar”, ”är för många” eller ”tar våra jobb”.
I stället höll han med om att landet skulle braka ihop om vi inte haft invandrarna som hjälper till med både transporter och en åldrande befolkning.
På tal om energi och dyrtider sa han inte, som en sann SD:are hade gjort, att det var för jävligt med reduktionsplikten på bränsle. Eller att han skiter i några miljoner ton koldioxid hit eller dit. I stället menade han att det var väldigt märkligt att elen och bränslet ska vara så dyrt.
”Folk verkar tro att det är ödesbestämt, att Gud sitter på ett moln och bestämmer det där. Men det är ju människor som sätter priserna. Så det kan inte vara en naturlag utan måste gå att ändra på!”
Sedan sa han något jag mycket sällan hört bland utlandschaufförer.
”Jag har i vart fall alltid röstat på Socialdemokraterna.”
Rasten var slut, vi skildes åt och vinkade åt varandra från varsin lastbilshytt när vi körde i väg.
En vacker morgon var det – och jag hatade mina fördomar.
