Davids krönika. Jag gillar Tyskland och jag kommer bra överens med tyskar. Hundratals gånger har jag kört genom landet och lossat och lastat på vägen. Bara vid något enstaka tillfälle har det varit problem.
Jag har fått låna dusch och fått hjälp att lasta om för att jag ska få allt i rätt ordning. Vakter har till och med låst upp firmor på helger så att jag kunnat lossa.
Det är något murrigt dystert men samtidigt lite hemtrevligt över Autobahn på nätterna. Nattradion är också Europas bästa. Men mitt i den sömniga lunken där bilen gungar fram över betongskarvarna, kan det komma över mig vem som beordrade byggandet av just Autobahn; Adolf Hitler. Och allt det fruktansvärda som hände därefter.
Då blir plötsligt det tyska mörkret tungt att bära. Att sex miljoner judar, lika många som drygt halva Sveriges befolkning, dödades i dödslägren är en kunskap som är svår, ja orimlig att hantera.
För att ändå inte gå helt i däck försöker jag tänka bort det för att någon dag, i dagsljus, ta in det en bit i taget. Ett sätt kan vara att läsa om Nobelpristagaren och överlevaren från förintelselägret Auschwitz, Imre Kertés. Författaren Erik Löfvendahl har skrivit en utmärkt bok Imre Kertész och överlevandets skam, om honom.
Kertész var född i Ungern och som fjortonårig jude hamnade han i Auschwitz i slutet av andra världskriget. Hans familj var inte speciellt religiös och själv visste han knappt vad jude var innan nazisterna talade om det.
Genomgående bland de som överlevt dödslägren är att de känner skuld, så också Kertész. Många av dem, även kända författare, har senare tagit sina liv. Vari skulden består är svårt att förstå för oss som aldrig varit i liknande situationer. Men kanske är det i den stora frågan varför just de överlevde.
Ett skäl till att just Kertész klarade sig kan ha varit att någon dödförklarade honom i nazisternas annars så noggranna dokument. På så sätt kunde han obemärkt gå omkring i lägret som ”död” och man kan ju inte dö två gånger…
Det känns som att det är just detta som är del en av behållningen i Kertész författarskap. Glappet mellan det onda och det goda. Ondskan hade Kertész inga problem att förstå. Det räcker med att se jagsvaga mobbare på en skolgård.
Men godheten, var kommer den ifrån? Viljan att hjälpa trots risker för sitt eget liv. Kanske har just tyskarna i alla fall delvis lärt sig något om ondska. Till skillnad från Ungern, som enligt Kertész aldrig gjort upp med sitt fascistiska förflutna, nämns förintelsens oerhörda skuld ofta, exempelvis i tysk radio.
