Davids krönika. När jag och en kamrat kom in på en dansk pizzeria utanför Köpenhamn, påpekade pizzabagaren förskräckt att vi måste ha ansiktsmask. Kollegan hade redan en medan jag raskt fick en tilldelad.
– Det vil koste 1 500 kroner hvis man icke har enn, förklarade pizzabagaren.
Jag undrade hur jag skulle kunna äta med masken på.
– Haer, sa han, pekade på ena örat.
Vi skrattade men tyckte att det inte var en så bra idé.
Men med böcker är det annorlunda. Där kan man använda öronen då man läser/lyssnar. Och det är en skön sysselsättning oavsett om man diskar, städar – eller kör lastbil.
Transport och Hotell– och restaurangfackens vägkrogsbibliotek blev början på en trend, en vana som snabbt spred sig från chaufförerna till övriga samhället. Ljudböckerna i de fjorton biblioteken på vägkrogarna var i stort sett alltid utlånade. Men nya kom in, bland annat från dagstidningarna som skickade sina använda recensionsex. Nu är det nedladdningsstationer från nätet som gäller.
Jag ser det som en otrolig förmån att köra långa sträckor så att jag hinner lyssna på ljudböcker. Och på allt dessutom. Böcker som jag aldrig skulle lagt ner tid på annars och ”måste”-böcker som jag ”borde” läsa i mitt andra yrke, som författare.
Men det mesta är det ett rent nöje att lyssna till. Alltifrån krimdokumentärer om rånare och maffiabossar till tidiga arbetarförfattare från förrförra sekelskiftet. Som Vägen till Klockrike av Harry Martinsson eller lite senare Jan Fridegårds Lars Hård. Eller varför inte Kungsgatan av Ivar Lo-Johansson om den vackra statarflickan Marta som lämnar sin älskade, kommer till Stockholm och blir prostituerad. Ett vanligt öde på trettiotalet.
Enormt gripande berättelser. Bara hur de tog sig fram med hästskjutsar och höskrindor samtidigt som den nya tiden bröt in med ”automobiler”. Och så slitet, våra förfäders och mödrars arbete från fyra på morgonen till sent på kvällen.
Jag lyssnar, kör och njuter bland annat av att höra hur kärleken och längtan ändå fanns då och var minst lika stark som i dag.
Det slår mig att mina egna böcker också är inlästa och egenkär som jag är söker jag fram min senaste Döden är inte nog i Storytels bibliotek. Och upptäcker att det är samma längtan och samma sorts tragedi i hippien Annie och lastbilschauffören Svens vingliga relation, som man kan hitta hos alltifrån Moa och Harry Martinsson till Ivar Lo-Johansson.
Och där ute någonstans på vägen konstaterar jag att mina verk är en fortsättning på en berättar … nej på våran, berättartradition!
