Gästkrönika. För inte så länge sen fick vi höra den goda nyheten och gissningen att vi kan släppa restriktionerna och börja återgå till det normala. Och det innebär en stor omställning för de flesta av oss.
Vi kommer att gå på konserter, besöka restauranger, gå på krogen sent och hälsa på vänner utan att vara rädda för att smitta varandra.
Men vad är då det normala? Eller ska vi säga det nya normala? Hur lätt kommer det vara att återvända till våra vanor som fanns där innan?
Redan när vi var små har vi fått med oss att ta människor vi möter i handen. För det är lite så vi känner vilken sorts person de är. Eller för att kunna klämma lite extra hårt för att visa vår pondus och styrka.
För vem vill ta i hand med den där som klämmer för hårt eller den som inte klämmer alls?
Jag har inga problem att bara säga hej och börja med det vi ska utan att ta i handen då jag själv är den där svettiga handen-typen. Så det enda jag tänker på är om de känner att handen är svettig eller inte. Och vad gör man om den andra svettig? Torkar man av sin hand eller är det otrevligt?
Det är lite likadant när det kommer till kramar. Det ska kramas vid alla möjliga tillfällen. När vi ses på stan, på släktträff eller på fiket. Och vilka ska man krama? Till med på den där utbildningen med personer man sett en gång innan.
Och det är här jag får problem… Jag vill inte kramas alls. Eller ja, med mina nära och kära. Men jag vågar nog påstå att jag inte är särskilt kramig där heller.
Det kan låta banalt att oroa sig över dessa småsaker, men det är något som bekymrar mig. Och det har varit otroligt skönt att slippa dessa små och ibland obetydliga handlingar.
Och det här med att hålla avstånd i folksamlingar till exempel i affären eller i någon slags kö är helt fantastiskt tycker jag. För det värsta jag vet är när man känner att någon är lite för nära. Nästan så man kan känna andedräkten i nacken. Och detta var även innan pandemin.
Men för en del andra så är det här inga konstigheter. Och att vara okej med att kramas, ta i hand eller nåt annat är väl bra för dem. Men för en del av oss är det oviktigt och nästintill jobbigt.
Det som är intressant är att innan pandemin så ansågs man vara lite konstig eller annorlunda om man inte var en kramig person. För mig var det en lättnad att man inte fick längre.
Stod i badrummet i går kväll och borstade tänderna när jag insåg nästa skrämmande grej. Snart kan man besöka vänner vi inte har träffat på nästan två år. Höll på att sätta tandkrämen i halsen nästan. Hur man gör man nu? Det är som att man glömt bort hur och vad man ska packa ner i resväskan.
Gemene person har ju blivit rätt bekväm med att gå hemma i sina mjukisbyxor och oborstade hår. Betyder detta att vi måste ta på oss obekväma kläder för att så ordentliga ut och ett mer vårdat yttre än det i alla fall jag har haft de senaste två åren? Eller kan jag fortsätta med mina bekväma kläder och bara slänga upp håret i en rufsig tofs?
Oavsett så är detta väldigt små problem i vår värld då många har blivit sjuka och tyvärr lämnat oss. Vi ser ljuset i tunneln och förhoppningsvis så är vi på väg ur pandemin. Jag trodde nog aldrig att vi skulle få uppleva något liknande. Hoppas vi får vara friska och att vi får slippa mer restriktioner nu. Och jag slipper gärna kramar.
