Debatt

Återupprätta respekten för kroppsarbetet

Debatt. I den historiska romanen "Varvsslammer" beskriver författaren Aino Trosell med stor värme arbetet på varven i Göteborg.

”Hon rätade på ryggen och betraktade sin arbetskamrat, navet i ett sprakande gnistregn från sliprondellen. Plåten var ett levande material som kunde vara hård eller spröd, mjuk eller seg. Den levde under plåtslagarnas brännare och svetsarnas ljusbågar, krökte sig, rätade ut sig, krympte, flyttade sig, bågnade, slet och drog i taljor och block. Detta varv med sina egna dofter, sitt språk och malmtunga rytm.”

Varvsslammer är en fantastisk blandning av långnoveller, essäer och dikter, ofta med ett feministiskt anslag. Varven är historia. Men det tunga kroppsarbetet är fortsatt en realitet. Många är de yrken som fortfarande kräver mänsklig arbetskraft. Och i de samhällsbärande jobben har det aldrig gått att jobba hemifrån. Däremot är synligheten, såväl reellt som litterärt, mindre i dag. Ett fantastiskt undantag är Vi som arbetar med våra kroppar! av Annica Carlson Bergdahl. Där syns stoltheten utan att yrkesarbetets baksidor förringas.

Väldigt ofta har diskussionen om det goda arbetet begränsats till att förkorta arbetstiden. Inget fel i det men det löser inte frågan om arbetets innehåll. För den som en gång har upplevt känslan av att behärska sitt yrke, känt stoltheten i identiteten som yrkesarbetare, den vet sitt värde. Men det kräver också något tillbaka. Det handlar om bättre löner, absolut. Men också om en respekt för alla som inte kunnat jobba hemifrån under pandemin.

På Renova har jag arbetskamrater som jobbat där i över 40 år, sedan det hette Renhållningsverket. De kan berätta om tungt arbete, förslitningsskador som inte erkänns som arbetsskador och oro för hur pensionen ska bli när lönen ser ut som den gör. Men också: Om galna upptåg som hållit humöret uppe, om arbetsglädje och yrkesstolthet där ingen slår dem på fingrarna. Och kanske främst, om lojalitet mot sitt yrkesval som samhällsbärare.

För det vet de: Löser renhållningsarbetaren inte sitt uppdrag, då blir det snabbt problem. Det är en kunskap som bygger självkänsla. Varje dag inträffar oväntade saker i jobbet som behöver lösas. Som inte är planerade, som det egentligen inte finns tid för och som inte ingår i arbetsbeskrivningen. Det löser man med kreativitet, humor och erfarenhet. Inte genom att säga att det inte är min sak att lösa. Helt enkelt för att man betraktar det som sitt jobb.

Under varvsepokens tid var yrkesidentiteten tydlig i samhället. Det kunde den vara även i dag. Ska unga människor välja att utbilda sig till de samhällsbärande jobben, då behöver vi återupprätta respekten för kroppsarbetet.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Peter Jansson:
    12 november, 2021

    Fackföreningarna borde se till att de som utför "marktjänsten" och arbetar fysiskt med kroppen har högre löner än de som sitter framför datorn vid ett skrivbord.Kortare arbetstid och högre lön är det enda som kan höja kroppsarbetets status.Det går dessutom att förenkla och automatisera mycket av t.ex sophanteringen så att det inte behövs så mycket kroppsarbete.Förr hämtades soporna i sopsäckar med hjälp av kärror vid varje hushåll.Nu för tiden slänger man sopor i sopkärl som står inne på gårdarna mellan hyreshusen och sedan rullas kärlen till sopbilen när man istället skulle kunna ha sopcontainers eller liknande som lyfts upp på lastbilen för att minska det fysiska kroppsarbetet???Varför standardiseras det inte var och hur sopkärl skall placeras så att de kan lyftas direkt av chauffören i hytten med en joystick istället för att två personer skall åka i samma sopbil och sedan arbeta fysiskt???Låt maskinerna sköta de tunga och monotona arbetsuppgifterna så kan personalen orka arbeta ett helt arbetsliv.För egen del körde jag sopor i ca ett halvår utan att hantera några sopor fysiskt mer än det spill som blev när man tömde soporna vid en förbränningsstation.Det som förvånar mig är att hur "stenåldersaktigt" mycket är när det kommer till sophanteringen från hushåll och företag och ingen samordning när det gäller sophämtningen.Som pensionär ser jag sopbilar köra i mitt bostadsområde nästa varje vardag istället för att alla soporna töms i hela området på samma dag av en eller två sopbilar beroende på hur mycket sopor det är i ett visst bostadsområde och att det blir bättre samarbeten mellan de olika företagen som kör sopor.Visst är konkurrens bra, men det är inte bra att bostadsområdena översvämmas av sopbilar när det gäller miljö och olycksrisken som det innebär med dessa tunga sopbilar som ofta kör fort.Jag trodde att ackord i trafiken var förbjudet, så frågan är varför chaufförerna av sopbilarna har så bråttom när de kör på gatorna inne i bostadsområdena???

  2. Johann Fröhling:
    29 oktober, 2021

    Ja alla politiker och tjänstemän (kvinnor) borde jobba arbeta med fysisk arbete en till två månader så de kan se verkligheten i det de så ofta beslutar om.

Lästips:

Alexandra Einerstam. Foto: Kamilla Kvarntorp

Hon vill skriva om sin egen generation

Skrivlust. Arbetare i 40- och 50-årsåldern behöver någon att identifiera sig med. Det tycker Alexandra Einerstam, som gick LO:s och ABF:s skrivarkurs i våras. Nu vill hon skriva om sin egen generations vardag.

Fel bygga lönepolitik på orättvisor

Debatt. I år firar jag 60 år med Transportarbetareförbundet. För att vara lite internationell, det har runnit rätt mycket vatten under broarna över Seine.

Dags för nya rutiner

Miljöarbetare. Ett fritt jobb, där man får vara ute och röra sig. Men allra bäst är gemenskapen med kollegorna. Så beskriver Pelle Bergkvist jobbet som sopgubbe. Ändå väljer han att gå hem tre år i förtid – efter 42 år.

På spaning efter den väska som flytt

Ledare. Om knappt ett år håller Svenska Transportarbetareförbundet kongress. Det känns stort och viktigt. Väl medveten om att historien aldrig upprepar sig, människor alltid, tänkte jag lyfta något viktigt för mig. Handväskan. Eller rättare i dag, axelremsväskan.

Vart är vi på väg inom LO och politiken?

Ordförandeord. Frågetecknen runt framtidens LO och framtidens socialdemokrati har blivit allt fler och svaren tyvärr allt färre den här hösten.

Klimatkonferensen Cop26

Framgång eller misslyckande

Rapport. I november möttes världsledare i Glasgow för toppkonferens om klimatet, Cop26. Ulf Jarnefjord, under många år regionalt skyddsombud på Transports Göteborgsavdelning, var på plats. Här skriver han själv om mötet – om fackligt samarbete, om miljöhot och svårigheter att nå resultat. Läs hela rapporten här:

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

Och barnen då?

Samhällsbärarna. ”Det dånar uti rättens krater / snart skall uppbrottets timma slå!” Kanske är det som det sjungs i Internationalen? Barnmorskorna vill i vart fall inte längre, chaufförsbristen är monumental med hundratusentals vakanser i Europa och brist på tusentals förare i Sverige.

Syndensberg – om att ge ut en egen bok

Böcker. Det sägs att varje människas liv är en roman, en sanning som yttrats så många gånger att den nästan blivit en floskel. Tur är det dock att inte alla människor skriver romaner för redan nu kommer det ut 15 000 boktitlar varje år i Sverige.

Räddad av världens uslaste lastbil

Arbetsmiljö. Vilken är den viktigaste komponenten i en lastbil? Hjulen, flaket/vändskivan? Eller motorn, växellådan och hytten? Javisst, de är viktiga annars lär inte bilen funka. Men det allra viktigaste? Jo så klart förarstolen!

LAS – om detta måste vi prata

Debatt. Lagen om anställningsskydd betyder också att vi vågar gå samman på arbetsplatserna och organisera oss fackligt. När man läser förslag till förändring av turordningen så vet vi att det kommer att drabba de som är sjuka lite för ofta, de som säger ifrån, de som chefen inte riktigt tycker ”passar in”.

Kissnödiga män och kvinnor

Även färdtjänstförare måste få kissa!

Insändare. Nu får det vara nog! En färdtjänstförare, vi kan kalla honom ”Gustavsson”, talar om för facket att han ringt Beställningscentralen (BC), hos Region Örebro Län, för att meddela att han behöver en paus för han var så kissnödig att det gjorde ont. Svar: Det går inte.

LAS-förändringarna bryter mot det fackliga löftet

Debatt. Att LAS-förändringarna var dömda att gå i stöpet säger sig självt, när man läser det fackliga löftet. Vad det beror på kan de lärda få tvista om. En sak är klar, alla förbund kan inte se förändringen som en förbättring.

Vi borde tala om det

Ledare. Brunt är inte en färg som andra. I politiska sammanhang i Sverige har hetaste modefärgen hösten 2021 sedan länge ett helt annat symbolvärde. Står för rasism, exkludering, unken nationalromantik och blodsmystik.

Chaufförsbrist och ellastbilar

Ordförandeord. Häromdagen träffade jag en åkare som provar en helt elektrisk tung lastbil. Han var uppe i Stockholm för att träffa energiminister Anders Ygeman och klaga på den bristfälliga laddinfrastrukturen och bristen på el, i framför allt södra Sverige.

Bländande ljus ett arbetsmiljöproblem

Insändare. Ta bort alla bländande ljus i transportbranschen och bli mer effektiv! Forskning visar att man blir trött och stressad av felriktad arbetsbelysning och bländande ljuskällor.

Se åt vänster först!

Ledare. Mansplaining. Smaka på ordet. ”Man” ihopbakad med engelskans ”explain” (förklara) – nytt ord, gammal företeelse. Är övertygad om att vi alla någon gång känt oss drabbade, oavsett kön: Någon förklarar något på ett nedlåtande och drygt vis, i en kombination av övertro på sin egen kunskap och ointresse för den andras.

Vi riskerar att få en hård käftsmäll

Ordförandeord. Transportare, vi riskerar att ha en käftsmäll på Sveriges arbetare på ingång. Jag pratar så klart om den nya arbetsrätten, försämringarna i LAS med mera.