Arbetskläder. Det finns företag som struntar i avtalen. Och det finns arbetsgivare som är generösa när det gäller personalens kläder och skor. För att hitta två goda exempel åkte vi till Luleå.

Rättvisa är inte ett ord som kan användas om arbetskläder.

I vissa branscher är chefen bunden av avtal som tvingar hen att förse de anställda med kläder och/eller skor. I andra yrken är det upp till arbetsgivarens goda vilja. Och på en hel del arbetsplatser får arbetarna själva stå för alla sina kläder och tvätten av desamma.

– Min grundtes är att arbetsgivaren ska tillhandahålla kläder om det är ett smutsigt jobb. Annars ska de anställda få ersättning för kläder som de köper själva, säger Martin Miljeteig, Transports centrala arbetsmiljöombudsman.

Hans linje får stöd i flera av Transports kollektivavtal.

Skiljer mycket

Men en digital rundfråga bland transportarbetare i olika yrken ger bilden av att det i första hand är arbetsgivarens intresse eller policy som avgör. Svaren strömmade in via Facebook, mejl och telefon.

I en kommentar vittnar den gravida renhållningsarbetaren om sin arbetsgivare som betalar en skräddare för att sy om varselbyxorna så att de passar hennes stora mage. Men där finns också lastbilschaufförer som tvingas handla egna kläder eftersom åkeriet bara köper in herrmodeller i herrstorlek.

En ytterlighet är lastbilschauffören som bara köper sina kalsonger själv. Och i andra änden lastbilsföraren som under 16 år på olika åkerier bara har fått en eller annan jacka med företagslogga. Skyddsskor, handskar, varselväst, byxor och tröjor har hon handlat själv.

Kollektivavtalet ger inte Transports största yrkesgrupp – lastbilschaufförerna – rätt till betalda arbetskläder, med eller utan arbetsgivarens logga.

– Det har varit uppe till diskussion i avtalsförhandlingarna, men inte kommit vidare, säger Magnus Thelander, central ombudsman.

Det finns tidningsbud som aldrig fått ett klädesplagg. Medan anställda på andra utdelningsföretag förses med t-shirt, pikétröja, fleecetröja, jacka, byxor, skor, handskar och mössor. Bud som går eller cyklar har rätt att få ett par skor efter 900 timmar, enligt avtalet.

Tvist om skor

När detta skrivs pågår fortfarande en segdragen tvist mellan Transport och ett distributionsföretag i Uppsala. Det handlar om vem som ska bestämma skomodell – budet eller bolaget – och hur mycket de får kosta.

Taxi är också en bransch för sig. Vissa förare går och hämtar allt de behöver i en arbetsklädesbutik. Andra får skjorta, jacka och slips med taxiföretagets logga. Enligt kollektivavtalet ska chaufförerna få en slant till uniformen utifrån antalet körda pass.

Lennart Sköld är central ombudsman inom taxi, och den som kan historien kring beklädnadsersättningen.

– När jag började köra 1985 krävde bolagen skjorta, slips, byxor och jacka av rätt modell. Men det fick jag köpa själv på Uniformsexperten, och sen kom pengarna långt i efterhand. Med beklädnadsersättningen hade man tjänat in sina första inköp efter fyra, fem år.

Ersättningen finns alltså kvar i avtalet. Men enligt Lennart Sköld är praxis numera att arbetsgivaren ekiperar förarna om de ska ha enhetlig klädsel.

Hamnarbetarna är en historiskt sett stark yrkesgrupp. Men i kollektivavtalet står inte en rad om kläder eller skor. Hur kommer det sig, frågar vi arbetsgivarnas Joakim Ärlund, vd på Sveriges Hamnar.

– Det behövs inte, blir svaret. Hamnarna tillhandahåller kläder ändå, för de anställda ska naturligtvis ha arbetskläder.

Flera förhandlingar

Tillbaka till arbetsmiljöombudsman Martin Miljeteig. Han hävdar att det är god sed på arbetsmarknaden att arbetsgivare står för tvätt och lagning av arbetskläder som de anställda förses med. Att alla arbetsgivare inte har samma hållning bevisas av att Transport haft flera centrala förhandlingar på temat. De flesta har slutat i oenighet, enligt Martin Miljeteig.

– Arbetsgivare kan verkligen mena att en anställd ska tvätta företagets egendom i sin privata maskin, på sin lediga tid!

Vår Facebookundersökning ger besked om att det ser mycket olika ut. En del dumpar smutsen i en tvättsäck. Andra tvättar själva på jobbet. Men många tar hem tvätten och står för både tid och tvättmedel.

Sedan har vi chauffören som – inte helt enligt samtidsnormen – erkänner att han tar hem tvätten till frun.