Davids krönika. Som barn, eller snarare som tonåring, lärde jag mig avsky poesi, teater och allt vad kultur heter. Vid den tiden, då jag var tretton år, min bror elva och syrran sju, hade mina föräldrar av någon anledning bestämt sig för att vi barn var stora nog att klara oss själva.
Farsan hade jag i och för sig mest sett sovande med en kudde över huvudet. Han jobbade natt som redaktör på Svenska Dagbladet och den enda lilla kontakt vi hade var att han uppmuntrade mig då jag skrev uppsatser.
Nu hade han plötsligt blivit väldigt social. Fast inte mot oss barn, utan mot alla som hade något med kultur att göra. Morsan var inte sämre utan söp och började umgås med tv-folk och artister. Kreti och pleti vällde in genom dörren till vårt lilla radhus och till slut blev det som i filmen Tillsammans.
Alltifrån poeter med grandiosa egon till skådespelare som spelade ut hela sina register, kom och gick. Och även om en del var ok, kändes andra som om de förbrukade allt syre i rummet.
Att jag började må dåligt och att skolan gick åt skogen är inte så konstigt och till slut bestämde jag mig för en sak: Att lämna huset och familjen.
Så när jag var femton lånade jag en lägenhet på Söder och började jobba på en brädgård. Där fanns det jag tidigare saknat. Gubbarna där blev som pappor för mig och lärde mig allt om jobbet, facket och att hålla ihop. Nordströms Trä blev mitt första universitet.
När jag ändå till slut tröttnade och sa upp mig, började jag resa runt i Europa och arbetade som alltifrån fruktplockare till dödgrävare och diskare.
Då jag till slut slog mig ner med fru och barn, kunde jag skriva chaufför på visitkortet (om jag haft något). Då hampade det sig inte bättre än att jag, som alltså hatade poesi, ändå började skriva dikter i lastbilshytten! Dikter som jag nogsamt låste in i lådan på motorhuven.
Texterna blev allt längre och till slut tog jag ett sabbatsår och gick på en skrivarkurs. Nu har jag skrivit sju böcker, de flesta utgivna på Ordfront förlag.
Den senaste, Den fredlösa, är snart ute i handeln. Den handlar om ung kille (lastbilschaufför) som är tillsammans med en tjej, som i självförsvar mördat en man och sedan är på flykt för att försöka starta ett nytt liv.
Men den handlar också om just de jag en gång inte tålde: superegona, de som alltid ville ha allt ljus på sig. Kanske för att de ändå för utvecklingen framåt på något sätt och ger inspiration till andra i all sin egensinnighet. För det var i alla fall min egotrippade pappa som en gång lärde mig skriva texter…
