Transport varvar upp inför nästa års stora avtalsrörelse
Avtal 2020. Om ett år löper Transports kollektivavtal ut och en ny stor lönerörelse startar. Redan nu genomför förbundet avtalsråd som ska arbeta fram strategier för de olika branscherna. – Vi ska vara väl förberedda, konkreta och framtidsinriktade, sa avtalssekreterare Peter Winstén vid en uppstartskonferens vid Arlanda.
För två år sedan förhandlade fack och arbetsgivare fram treåriga avtal för nästan hela arbetsmarknaden.
När det nu drar ihop sig till ny lönematch har Transport valt ett nytt arbetssätt. Förbundet har utsett särskilda avtalsgrupper som noga ska analysera förutsättningarna för de olika yrkesområdena. Under totalt fyra dagar i mars samlas omkring 200 deltagare till olika specialkonferenser för Transports omkring 15 avtalsområden.
Förbundsordförande Tommy Wreeth ser flera fördelar med den nya ordningen:
– Tidigare har vi varit väldigt inriktade på att vaska fram konkreta krav som medlemmarna vill att vi ska driva mot arbetsgivarna. Visst, höjd lön är viktigt. Men vi behöver också genomlysa branscherna. Hur utvecklas de i framtiden? Vad händer med automatisering och robotisering?
– Vi vill titta på helheten. Vad är det rimligt att ändra på? Vilka krav klarar arbetsgivarna? Och vilka måste vi snarare driva den politiska vägen? Taxi är ett exempel. Vill förarna få bort den märkliga procentlönen måste vi bli bättre både på att mobilisera taxiförare och att få med oss politikerna.
Under onsdag och torsdag träffas de första avtalsgrupperna. Om två veckor är det dags för resterande. En punkt på dagordningarna är att nominera personer som ska ingå i de förhandlingsdelegationerna som möter arbetsgivarna.
Till den första konferensomgången hade Transport bjudit in ”fienden” – i form av arbetsgivargeneralen Mattias Dahl, vd för Transportgruppen. Han fick en halvtimme i talarstolen och sa:
– Från arbetsgivarsidan tycker vi att alltför många av våra kollektivavtal inte har utvecklats och moderniserats. Jag vill vara tydlig: Vi är beredda att ge saker för att få saker. Det är för att avtalen ska överleva. Och det vill vi!
– Vi har också sagt att vi ställer oss bakom en märkessättning från industrin, om det kommer en sådan även den här gången. Det är en ordning som är lite besvärlig ibland, men vi tycker att ”AB Sverige” tjänat på att ha industrin som lönenormerare. Visst, tio procent i lönehöjning är roligare än 2,3 procent. Men inte om de tio procenten äts upp av inflationen.
Mattias Dahl deklarerade att han orolig för två saker. Att löneökningarna blir för stora i ett läge där konjunkturen viker. Och att facket tappar medlemmar.
Det senare var kanske lite överraskande.
– Det är svårt att göra ”affärer” med ett fackförbund som inte företräder de flesta som jobbar på arbetsplatsen, angav Dahl som förklaring.
Han var också bekymrad över att arbetsgivarorganisationen fått svårare och svårare att förmå företag att teckna avtal.
– Inte i alla branscher, men i en del är det så, förtydligade han. Och från arbetsgivarsidan är vi i dag superdåliga på att vara ute och argumentera för kollektivavtalen. Det kan inte bara vara fackets uppgift att göra det.
Mattias Dahl lyfte också upp bristen på lastbilschaufförer. Han ansåg att bilden som förmedlas av åkeribranschen är för svart.
Hamnkonflikten var också en fråga som arbetsgivargeneralen tog upp. Han hävdade att den inskränkning av strejkrätten som nu väcker debatt i fackföreningsrörelsen fortfarande behövs:
– Risken finns ju att Hamnarbetarförbundet säger upp avtalet om ett år och då är vi tillbaka på ruta ett. Därför behövs lagändringen som parterna enats om.
LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson var nästa inbjudna gäst i talarstolen. Han berättade att LO hittills mejslat ut 14 långsiktiga krav till den kommande avtalsrörelsen:
– Det handlar bland annat om löner, anställningsformer och försäkringar. Mattias Dahl hävdade att löneökningarna tidigare landat för högt. Men vi är ganska modesta. Vi går inte ut med överbud, utan försöker hitta krav som ligger hyfsat nära det vi slutligen landat på.
Även Torbjörn Johansson försvarade industrins roll som lönenormerare och anförde att den skapat goda reallöneökningar.
– Förutom reallönehöjningar prioriterar vi jämställda löner, alltså en låglönesatsning som utjämnar skillnaderna som finns mellan män och kvinnor. LO har bestämt att den klyftan ska halveras till år 2028.
Johansson ser också de låga pensionerna som ett bekymmer:
– I flera avtalsrörelser har vi försökt göra något åt problemet. Vi kan inte ha heltidsarbetande LO-medlemmar som blir fattigpensionärer. Avsättningarna till pensionssystemet måste höjas.
– Vi har också ställt krav på bättre arbetsmiljö och bättre möjligheter till förtidspensionering, om människor nu måste jobba högre upp i åldrarna. Jobbar vi längre kan inte inbetalningarna av premier till tjänstepensionen upphöra vid fyllda 65 år, som det är i dag.
Torbjörn Johansson var även bekymrad över att en del LO-förbund, med högre lönelägen, avsatt en del av löneutrymmet till bättre tjänstepensioner. Det har gjort att vissa grupper får uppåt nio procent i inbetalda pensionspremier, medan andra ligger kvar på de 4,5 procent som LO och Svenskt Näringsliv ursprungligen gjorde upp om.
– Det är inte bra att LO-kollektivet dras isär, sa Torbjörn Johansson.
Under två dagar ska ombud från hamn, terminal/lager, taxi, tidningsbud och åkeri diskutera anställningsvillkor och utvecklingen i branscherna.
Avtalssekreterare Peter Winstén var hoppfull när han talade till de 125 deltagarna:
– Vi ska samla all kompetens vi har och analysera varje område. Vi ska komma väl förberedda till förhandlingsborden nästa år. Vi ska veta vart våra branscher är på väg, vad vi vill och vilka kompromisser vi kan tänka oss att göra.
