Smittrisk vardag för taxichaufförerna
Taxi. Solen skiner på taxibilarna vid den stora ingången till Stockholms centralstation. Rent ekonomiskt är det fortfarande ett mörker. Varje kund är önskvärd, men kan också vara den som skickar förarna in i en sjukdom som kan vara livsfarlig.
Saied Tagavi, ordförande för Transports taxisektion i Stockholm, och Olivera Pobra, regionalt skyddsombud, försöker få en bild av hur många bilar som har ett skydd uppsatt mellan fram- och baksätet.
Taxi Stockholm har 1 035 åkerier anslutna. Alla med kollektivavtal. Om Olivera Pobra skulle besöka samtliga för att undersöka om de har satt upp plexiglas skulle det ta, en stund. Dessuom kommer hon bara in där medlemmar finns.
– Vi försökte samarbeta med Taxi Stockholms växel och först träffades vi och kom överens om att de skulle sätta upp plexiglas i alla bilar. Men sedan återkom de och sa att de inte är arbetsgivare och inte har rätt att fatta den typen av beslut, säger Olivera Pobra. Vi har skickat ärendet till Arbetsmiljöverket så får de avgöra frågan.
Vissa taxichaufförer vittnar om något bättre tider. Restriktionerna i samhället är kanske samma, men människors inställning har blivit annorlunda. Körningarna från Stureplans krogar och andra nöjesresor har blivit något fler. Vasagatan har blivit sitt vanliga kötunga jag. För bara en månad sedan var det närmast fri gata från Mälarens strand till Norra Bantorget
Olivera Pobra och Saied Tagavi går mellan bilarna och pratar med chaufförerna. Tagavi känner flera av dem sedan tidigare, han är också chaufför på ett åkeri som kör för Taxi Stockholm. Det finns tid att snacka. Minuterna är många, och långa, mellan kunderna.
En chaufför visar plexiglaset som satts upp mellan fram- och baksätet.
– Det är bra. Men om någon drar bak stolen för fort eller sparkar kan det gå sönder, säger han.
En annan chaufför berättar om ett plexiglas som gått sönder efter att en kund slagit i det.
– Kunden har alltid rätt, säger Olivera Pobra och ler.
Knappt hälften av bilarna har satt upp plexiglasen, det är frivilligt för varje åkeri. De anställda chaufförer Transportarbetaren pratar med vill ha dem. Men även för dem som har skydd kvarstår problemet att kunderna vill sitta fram. Det säger alla.
Abdul Amir är åkare på Cabonlineväxeln Taxi Kurir och ensam förare i bilen. Han får inte ut en spänn från växeln just nu, avgiften överstiger intäkterna. Att köpa dyrt plexiglas var det inte tal om. I stället körde han ut till Biltema och köpte plast och blå klämmor för att garantera att skynket skulle sitta uppe. Kollegor tittar och tycker att det ser bra ut. Den stora fördelen är att den mjuka plasten följer med när stolar flyttas fram och bak.
– Det kostade 260 kronor, om jag inte köpt klämmorna hade det kostat mycket mindre.
–Jag har satt upp en skylt om att de ska sitta där bak. En kund sa att hon verkligen ville sitta där framme, men jag vägrar.
Killen som sköter taxikön tycker att det är rätt lugnt nu.
– De flesta taxiförarna är väldigt bra på att se till att kunderna kommer till bilen som är först i kö. De löser det ganska snyggt, de kör inte in mycket just nu.
– Bra att någon bryr sig om oss! säger en förare till Saied Tagavi.
– Jag kör också taxi. Vi måste bry oss och vi måste bli fler. Det här är bara början, det kommer att bli värre, svarar Tagavi.
Chauffören som inte vill att vi skriver hans namn vet hur det är. En bra kassa är på 1 000 kronor nu. Kunder som struntar i säkerheten och vill sitta fram.
Han vet. En dag i mars. En kund satt fram och hostade. Det är lugnt, sa kunden, jag är bara förkyld.
– Tio dagar senare var jag på sjukhuset. Sammanlagt var jag borta från jobbet i sex veckor.
– Det är en hemsk sjukdom, du har ingen kraft i kroppen. Det kändes hela tiden som att jag just varit på gymmet i tio timmar. Det kändes som att jag hade en eld i min mage. Jag känner personer som inte känner smak. De som inte hör. Det blir bättre, men det tar lång, lång tid.
När smittan var borta sa läkaren att föraren kunde vara sjukskriven i två veckor till.
– Jag kunde inte göra någonting. Jag orkade ingenting. Att gå till bilen var som att ha gått i tio kilometer. Han sa att jag kunde be kunderna att lyfta sina egna väskor. Jag frågade vad han gått för utbildning för att bli läkare. Lyfta väskorna själva? Jag fick vara hemma i tre veckor. Det är fortfarande jobbigt. Men jag vet att det kan vara värre. Jag känner dem som har dött.
Hur har du det på jobbet? Dela med dig i kommentarerna eller mejla artikelförfattaren!
