Sheela lyfter busskvinnorna
Konduktörerna misshandlas och trakasseras av busspassagerarna. De har inga toaletter och inget dricksvatten. Varför? För att de är kvinnor. – Jag fick nog! Jag försökte få mina kvinnliga arbetskamrater att organisera sig. Och från början fick jag kämpa hårt mot både facket och företaget för kvinnornas rättigheter.
Sheela Sanjay Naikwade befinner sig på Quality hotell vid Arlanda, norr om Stockholm. Hon har organiserat kvinnor i transportsektorn i Indien – och nu inspirerar hon svenska och norska fackförbundskvinnor med sina framgångar.
Hon är sedan länge anställd på bussbolagets kontor hemma i Maharashtra i Indien. Men på visitkortet framgår det att hon också är bussfackets kvinnoorganisatör samt med i internationella transportfacket ITF:s kvinnokommitté.
Sheela Sanjay Naikwade berättar om konduktörerna på bussarna. Hur de utsattes för våld från både manliga passagerare och ibland även manliga kollegor. Hur de som var gravida ofta fick missfall – för att bussarna på landsbygden skakar och kränger. Att de fick göra sina behov invid vägkanten.
– Företaget gjorde ingenting, berättar hon. Och facket struntade i problemet.
Då började Sheela Sanjay Naikwade samla kvinnor på de olika arbetsplatserna. Ibland i små samtal, ibland på större möten. Hon grälade med de fackliga företrädarna.
– Men efter lång tid och mycket arbete fick vi igenom kvinnokommittéer i alla provinser. Facket har ändrat stadgarna och äntligen släppt upp kvinnor till den högsta nivån.
Och när det gäller arbetsgivaren har hon och de organiserade kvinnorna drivit igenom en arbetsgrupp mot sexuella trakasserier, möjligheten att pausa för att amma sitt barn – och för vissa arbetsgrupper rätten att få ett lättare arbete under graviditeten.
– Ett stort skifte är på gång och vi hoppas mycket av framtiden, säger Sheela Sanjay Naikwade. Nu har vi kommit en bit på vägen!
Bland dem som under två dagar fått möta hennes entusiasm finns Lotta Larsson och Emilie Eklund från Transport. Och i dag åker de därifrån med en ny agenda:
– Vi tänker skriva ihop en motion till kongressen nästa år, säger Lotta Larsson, ombudsman och kassör i Transport i Halmstad samt ledamot i förbundsstyrelsen.
– Den kommer att handla om att fackets kunskap om våld mot kvinnor måste öka. Vi måste som fackliga kunna hjälpa dem som utsätts på ett bra sätt, säger Emilie Eklund, ordförande i Transport i Gävle.
Så funderar hon lite mer:
– I förlängningen behövs det kanske ett fackligt uppdrag till ute på arbetsplatserna, en person som tillsammans med skyddsombudet bevakar den här frågan.
Lotta Larsson minns sin första kongress, då fanns det t-skirtar i XXXL, strumpor i storlek 45 och en kniv i konferensbagen. Det var 1993, och sedan dess har åtminstone kläder med Transportloggan börjat tillverkas även i dammodeller.
– Men det finns fortfarande mansattityder i förbundet. Jargongen kan vara tuff, och även om jag aldrig stött på sexuella trakasserier kan skämten ha en sådan attityd, säger Emilie Eklund som är avdelningsordförande sedan ett år och var anställd på kontoret ett halvår före det.
– Men det har blivit mycket bättre, säger Lotta Larsson. När jag började var en ombudsman värdelös om han (för det fanns bara män före mig) inte jobbade 25 timmar om dygnet.
Och du som är aktiv och har en position i Transport – bli inte förvånad om en sprudlande och erfaren feminist från kvinnojourerna dyker upp på något arrangemang framöver. Lotta Larsson och Emilie Eklund blev själva så inspirerade av Wiveca Holsts berättelse om hur våldet mot kvinnor ser ut i Sverige i dag – och vad ett fackförbund kan göra för att motverka det.
